Blickar från ett skrivbord

Jag sitter aldrig vid mitt skrivbord. Dessutom numera belamrat med diverse prylar, bland dem guldrovan med inskriptionen "För nit och redlighet i rikets tjänst". Trettio år tjänade jag staten. Nitiskt och redligt? Tja. Snarare statligt avlönad organisationsdissident. Men rovan fick jag.

Sittandes denna stund med min Mac i knäet - laptop gu´bevars - i min hårt slitna fåtölj i ena hörnet av rummet. Min ordentligt insuttna skrivfåtölj. Törs inte, vidskeplig som jag är, göra mig kvitt den. Vet inte vad som skulle riskera hända. Så den får tills vidare stanna kvar.

Jag har alltid undvikit skrivbord, förknippar dem med tunga förväntningar att prestera och helst något enastående. Jag förlamas av att slå mig ned vid dylika, går i stå. 

Under min Uppsalatid fann man mig med min mekaniska Facit i ett skrymsle i Carolinas källare, trots att jag tilldelats ett forskarbord. Förpliktigande sådant, bör tilläggas. I det ärevördiga universitetsbibliotek som sett stora elefanter inte dansa, men FORSKA. 

Blickar riktas från två män mot min position i hörnet. Två för mig mycket betydelsefulla personer. Existentiella inspiratörer vad gäller hur leva sitt liv som samhällsvarelse. Nå, Che´s blick förlorar sig snett åt sidan. 

Gert, däremot, möter under lugg och vita ögonbryn min blick. Fotot användes vid minnesceremonin på Konstepidemin i Göteborg den 13 september 2017. Jag befann mig i Durban, förhindrad närvara för att tillsammans med andra minnas legendaren.

Gert Nilson. One of a kind. Den oförtröttlige projektmakaren. Den maniskt kreative. Författaren till egensinniga böcker. Förläggaren på Korpen, ett Göteborgsförlag överskridande gränsen mellan konst och vetenskap. Så viktigt för sökande, odogmatiska samhällsvetare. 

Där fanns den lysande stilisten Johan Asplund, Sveriges främste sociolog. Korpen gav även ut några böcker ur min hand. Medborgarlönsböckerna framförallt, Beuysboken. 

Att hävda att revolutionshjälten Ernesto Che Guevara - i min trebetygsuppsats i sociologi, framlagd vårterminen 1970, om den kubanska revolutionen spelade han vid sidan om Fidel Castro en central roll - varit viktig som inspirationskälla? Det framkallar omedelbart fördömanden. 

Hur kan du ens nämna en sådan som Che Guevara? Blod på sina händer. Hård och oresonlig. Kompromisslös och oförsonlig. Är du revolutionsromantiker? Våldsförespråkare?

Jag brukar svara, det kan låta både platt och patetiskt: - Han gjorde skillnad under sin vandring på jorden, gör DU det? Skillnad för andra. 

Knut Lindelöf begick häromdagen en viktig text där han, åberopande Carl-Göran Ekerwald, betonade samvetets roll. (https://www.lindelof.nu/hur-skriver-vi-och-vem-skriver-vi-for/) Det individuella ansvarstagandet när "världen ser dig" som Göran Palm uppfordrande skrev.

Stämmer till eftertanke. På vilket sätt gör JAG skillnad under min jordavandring? Tar jag mitt ansvar?

Av någon anledning, som jag i hastigheten har svårt att röna ut, har jag en längre tid undvikit fåtöljen och de outgrundliga blickarna. När jag nu återupptar fåtöljsittandet far de genast som pilar emot mig genom rummet.

 

Vad läser jag in i dem? Om ändå blickar kunde tala. Kanske vill jag inte höra.

Da Doo Ron Ron

 

Those were the days, my friend. We thought they'll never end

Jag minns en dokumentär på SVT för några år sedan om Tommy Hansson, frontfigur i Malmöbandet The Namelosers. Med åtminstone en hit på meritlistan: skrammelbuljongen New Orleans. 

Dokumentären berörde, alldenstund tittaren tilläts följa Hansson till försäkringskassan. Han föreslås bli sjukpensionerad. Efter halvhjärtade försök att ta sig in på arbetsmarknaden och transformeras till en vanlig Svensson.

Hansson låter den empatiske handläggaren och oss åskådare förstå att han sitter fast i 60-talet, förmår inget annat än leva i den tidens anda. Han bär svart skinnjacka med nitar (samma som på sextiotalsfotografier?), ger inte direkt ett ungdomligt intryck. En tilltufsad övervintrare. 

Bästa livstiden långt bakom sig. Hansson gick bort 2019, 73 år gammal.

Jag skulle inte påstå att jag fastnat i 60-talet, även om jag känner mer än en som gjort det, men i musiken från då har jag gått ohjälpligt förlorad. Ända sedan tidigt 60-tal med grammofonen upphängd på väggen i mitt lilla pojkrum på Smedsgatan i Sandviken. 

Första skiva singeln Oh! Carol med Neil Sedaka. Slet nästan ut den. Sjöng högt och innerligt med i refrängen: "darling there will never be another". Modern knackade oroligt på.

Den enkla ackordföljden: C-Am-F-G. Den medryckande "bubbelgumsmusiken" som någon av artisterna karakteriserar den i dokumentären, fyra avsnitt, om demonproducenten Phil Spector som jag ser en regnig novembersöndag på SVT Play. (https://www.svtplay.se/spector-mannen-musiken-mordet)

Spector gjorde artister som Crystals, Ronettes, Tina Turner och Righteous Brothers stora. I bakhuvudet hör jag To Know Him Is To Love Him, Be My Baby, Rag Doll, Da Doo Ron Ron, 

You´ve Lost That Loving Feeling och andra. 

De  har klistrats sig fast, outplånligt. Odödliga. Tonsatt mitt liv.

Spector, känd för sin "The Wall of Sound", den massiva "ljudväggen". Lyssna bara på kompisen John Lennons rock'n'roll-LP från 1975 med covers på klassikerna som han producerade (finns på Spotify.) 

I mina öron, och då skall genast inflikas att jag är en stor Lennonfan, blir det för mycket. Du överväldigas och bedövas nästan av "väggen".

Jag visste att musikgeniet Spector var en sammansatt, för att inte säga knepig, figur. I dokumentären anser en självutnämnd expert att den kreative musikskaparen borde åsatts diagnosen bipolär (förr: manodepressiv). 

Jag vänder mig mot detta, är inte mycket för människan förminskande, biokemiskt färgade diagnoser. 

Dokumentärens bild av uppväxten, faderns självmord och moderns trakasserier, ger nycklar till Philips personlighet. Som alltid: sök inte vem individen är enbart inuti densamme, lyft blicken och finn individen i relationerna. Inneslutna i dessa präglas vi, från barndom och framåt.

2003 åtalas Spector för mord efter en dödsskjutning i sitt slottsliknande hem i Alhambra i Los Angeles. Han nekar. Men döms i en andra omgång till livstids fängelse, efter att den första rättegången ogiltigförklarats. 2021 avlider han, född 1939. 

Ett 60-talets popmusikbarn. Inlåst, långt från den glada bubbelgumsmusiken och sina peruker, tystnar Spector för gott. Hans dotter Nicole, kärleksfullt, när hon ombeds kommentera fadern: "To know him is to love him." 

(c) apnews.com

Christa Wolf en skvader?

Skvader: framdel hare, bakdel tjäder (Foto: Wikipedia)

Sture Packalén, professor emeritus i tyska vid Mälardalens universitet (jag hade ingen aning om att där fanns ett universitet, det har gått inflation i företeelsen), har i dagarna kommit ut med en bok om den uppburna DDR-författaren Christa Wolf (1929-2011). 

Jag har för mig att han, den tysklandskunnige, begick en högst läsvärd bok om tysk minneskultur. 

Undrar, apropå det, hur spanska myndigheter mer konkret närmar sig detta fenomen med att kollektivt minnas, i Spanien har det ju stiftats en lag om att inbördeskriget måste minnas. 

Ett blodigt, nationen söndertrasande, krig många spanjorer helst såg föll i glömska. Men så förekomsten av massgravar. Ständigt upptäcks nya, marken tiger inte. 

Samma sak i Tyskland, Tredje riket och DDR fortsätter att göra sig påminda på olika sätt, anropar samtiden. 

För många år sedan läste jag Christa Wolfs Vem var Christa T? och blev helt betagen. Om en ung kvinna i DDR, Wolfs alterego?, som söker sig själv, försummar sitt "realsocialistiska samhällsansvar". 

Boken recenserades kritiskt, stort uppslaget, anmärkningsvärt nog före officiell utgivningsdag i partiorganet Neues Deutschland av självaste Walter Ulbricht. Kanske en spökskrivare?

Jag har refererat till den många gånger, gör det även i min kommande bok Infall. Den sätter fingret på vår viktigaste livsuppgift: att söka oss själva. En aldrig upphörande process. 

Jag har inte fördjupat mig i Wolfs författarskap, endast läst någon enstaka bok efter den ovan nämnda. 

Men reagerade starkt när det plötsligt med dunder och brak avslöjades att Wolf varit IM:are (Informell Medarbetare) åt Stasi. 

Hon slog envetet ifrån sig, eller gjorde en Heiner Müller (innovativ dramatiker och regissör), implicerade att det i så fall, outgrundligt nog, tjänat en god sak. 

Jag skakade på huvudet åt alla försök till (bort)förklaringar. Hursomhelt, en bland många Inofficiella Medarbetare hos Stasi. 

Till saken hör också att hon offentligt försvarade DDR efter Murens fall, snarare idén om ett demokratiserat, "pånyttfött" DDR efter det totalitära. En illusion odlades. 

Packaléns bok bär titeln Den lojala dissidenten och han vill väl med denna oxymoron fånga Wolfs dubbelhet: både systemlojal och systemkritisk. 

För mig skär det sig, man kan inte vara både och, antingen eller är vad som gäller. Kanske syftar Packalén till att göra Wolf gåtfull. 

För övrigt är ordet "lojal" ett av de fulaste jag vet. Illojal mot allt och alla skall man vara som författare och intellektuell - om man vill kunna se sig själv i spegeln. Idealet stavas Jan Myrdal. Djupt saknad. 

Med jämna mellanrum läser jag, för att styrka mig, om hans Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell. Men måste tillstå att jag förvånades över att han uttryckte sig positivt om DDR vid  seminariet Den vanartige Jan Myrdal våren 2019 i ABF-huset i Stockholm.

Jag tar mig in på förlaget Carlssons hemsida, Packalén finns inte att köpa som e-bok, på tok för dyr i papper,

Varje gång i Berlin passerar jag Christa Wolfs grav. Hon delar kyrkogård med Bertolt Brecht, Anna Seghers, Herbert Marcuse och andra kulturella celebriteter. 

På hennes vita gravsten brukar det ligga pennor. Den närmast belamras av tillskyndarnas hälsningar. 

Ingen keps av från mig. Däremot för Rudolf Bahro och Bärbel Bohley,  riktiga dissidenter och inga skvadrar. Vilar inte långt från Wolf. 

Tvingades betala ett högt pris för sin dissidens, till skillnad från den av den östtyska staten prisade Wolf.

FOTNOT https://www.carlssonbokforlag.se/produkt/christa-wolf-den-lojala-dissidenten

Och jag fortsatte att skriva

I uppgången bredvid vår i den gula längan bodde A. Något år äldre. Alla grabbar drömde om och svärmade för den svåråtkomliga skönheten, klart snyggast av tjejerna i kvarteret. 

I Sandviken fanns, gör så fortfarande men uppfräschad, Kyssbron över Kanalen. Ingen av oss svårt suktande grabbar lyckades hamna på densamma i en öm situation med A. Inte vad jag känner till i alla fall. Men osvuret som alltid bäst. Och Kyssbron lär väl tiga som muren. 

Ibland far jag i minnet, det alltmer sviktande, tillbaka till tiden innan barndomens grind definitivt stängdes. Där fanns fadern till en av oss, åkte in, skamligt nog, för någonting. Ryktet gick att familjen hade det knapert under hans fängelsevistelse, knappt något att äta på bordet. 

G småpussades jag med i cykelrummets dunkel och med släckt lyse i förrummet till duschen. Den senare belägen i källaren, gemensam för alla boende, inget eget badrum. Man bokade sig på en lista när man önskade duscha. 

I min familj duschade vi alltid tillsammans om fredagsaftonen, högtidsstund. Knallade ned i samlad tropp med handduken över armen, anförda av den muntert visslande farsan som höll reda på tvålkopp och schampo.

En gång, lillgrabb men företagsam, råkade jag låsa in mig på vår pyttelilla toalett. Efter att ha micklat med nyckeln i låset. Ropade på mamma som greps av panik, skrek rakt ut på hjälp, for runt som en skadeskjuten tossing. 

Grannen på nedre botten, den ståtlige Axel, om vilken det ryktades var oäkta kungason, hans mor tjänat som kökspiga på slottet, hjälpte mig med lugna instruktioner att öppna dörren.

Förmodligen hade mamma erfarenhet av någon släkting som låst in sig och inte kunnat ta sig ut. Hennes ständiga skräck, gällde inte bara inlåsning, vilade alltid på erfarenhetsbaserad grund.

Jag minns många lekkamrater. 1961 flyttade vi, inom gångavstånd, upp på stan och en större lägenhet med ett rum reserverat för mig. För min del till ensamhet, utan mina kamrater som hastigt och lustigt var som bortblåsta. Och aldrig hälsade på. 

Jag började i min ensamhet att skriva. För hand i en blå, linjerad anteckningsbok. Först erotiska berättelser, pubertetens kättja drev på författarskapet. Säkert töntiga som attan. Om än fantasifulla. 

I smyg, för inspiration, införskaffades herrtidningar, Cocktail och andra tämligen oskyldiga publikationer, nere i kiosken vid Centralporten till Verket. Alltid omgärdat med nervositet, tänk om mina föräldrar skulle få veta. Skyndade mig allt jag kunde, huvan på duffeln uppfälld.

Plötsligt minns jag Lars Gustafssons rättframma rekommendation: "Om du vill att ditt barn skall bli kreativt, lås in det i en garderob!" Undvik dagis och andra översocialiserande, individen nedbrytande, inrättningar. 

En, säger en och ingen mer, dag gick jag på dagis. Sedan fick jag nog av påflugna fröknar som hela tiden med korrigerande synpunkter skulle lägga sig i mina förehavanden.

Mitt liv blev ensamvargens, den som inte söker sin flock. Skriver gör jag fortfarande. Men ingen erotik. 

Hej på dig du, "Honecker"!

 

Rask morgonpromenad - "power walk" enligt di modärna - i duggregnet på nyinköpta skor runt holmen där vi bor. På sidan om den stad jag i ett radioprogram beskrev som  "sjunkande". Långt före dagens otrygga Gefle. Med växande "kriminella miljöer", som polisen säger. 

Dödsskjutningar på öppen gata och i bostadskvarter. Senast häromdagen. Och det bara fortsätter. Den nya regeringen mumlar om att det "kommer att ta tid". För vad, undrar vän av lag och ordning. 

Möter en lång man. Noterar detta, även om jag som vanligt har blicken sänkt i marken, försjunken i tankar. Snarare spretande associationer. Från mannen ett knappt hörbart, närmast viskande, "hej". Ett lika dämpat "hej" från mig. Automatiskt, utan att lyfta blicken.

Först när vi passerat varann upptäcker jag, när jag vänder mig om, vem det är. Tidigare prefekt, numera heter det fånigt nog "avdelningschef", vid den högskoleinstitution jag på 90-talet knöts till. En opålitlig typ, vi kallade honom "Honecker", tror jag döpte honom.

En av många olämpliga i formellt arbetsledande - professionella medarbetare behöver ju som alla vet ingen chef - befattning på samma högskola. Och, som bekant, på olämpliga som leker överkucku trycker de som utsätts för dem dit öknamn. Men varför just "Honecker" i detta fall? 

Inte direkt något öknamn måhända, andra överkuckun välsignades med värre, men signalerande negativa betydelser. Färglös och föga karismatisk som originalet. Dikterande, institutionsmöten med knäpptysta deltagare, likvakor. Pratades desto mer bakom hans rygg. 

Ett illegitimt ledarskap, skulle forskarna säga. Helt utan auktoritet, verksamhetsobefrämjande.

Statschefen i DDR, mannen med den pipiga gälla rösten, dväljdes i en fantasibubbla bortom den krassa östtyska verkligheten. Bodde i idylliska Wandlitz utanför Berlin, bland andra pampar under strängt beskydd. Efter arbetarupproret 1953 vågade man inte utmana ödet.

Kördes i flott bil - definitivt ingen hostande Trabant - in till högkvarteret mitt i Berlin på särskilt utvalda vägar, förbi putsade husfasader, som inte direkt avslöjade hur illa ställt det var med DDR. Honecker skulle undanhållas sanningen, den offentliga lögnen underhållas.

Det realsocialistiska undret var i praktiken ett enda stort elände. Redan från första början. Med hjälp av Stasi och hårdhänt repression höll systemet ut. 

Genosse Erichs ansiktsuttryck hösten 1989, DDR fyller fyrtio, festligheter påbjudna, Muren ska snart falla och Gorbatjov upplyser honom om att den som kommer för sent straffar historien, vittnar om att han tas på sängen av det historiskt avgörande som sker. 

Liksom Ceausescu i Rumänien. En annan skön juvel, avrättades brutalt tillsammans med sin maka.

I jämförelse med dessa förtryckare var förstås "vår" Honecker en löjeväckande papperstiger. Och inte tänker jag avslöja för honom vad vi kallade honom, om vi sammanstöter igen. Jag hoppas att vi inte gör det, dåliga minnen väcks till liv. 

Mitt kroppsspråk torde för övrigt kommunicera kallt förakt. Och inget annat. 

PS. Boken, se omslaget ovan, skriven av Honeckers betjänt, servitör och livvakt, lika trist som den porträtterade.

Allhelgonadag

Gråaste novemberdag, grått och bara grått utanför fönstret. Lust stanna kvar i sängen, plocka fram iPaden, fly med hjälp av Doc Martin, Outnumbered eller något annat upplyftande. Nu går vi in i den värsta tiden på året. I bakhuvudet Stig Dagermans förebådande dikt.

Hur snart står popplarna höga och nakna med svärta i strecken. Att dö är helt enkelt att snöga som löv i den muntra bäcken. Igår passerade jag Dagermans grav i Älvkarleby. 1954 förmådde han inte mer, gick ned i garaget och avslutade djupt olycklig sitt liv.

Jag färdades från Norduppland. Österlövsta kyrka, där mina farföräldrar ligger begravda på Sveriges vackrast belägna kyrkogård. Farmor gick bort knappt femtio år gammal efter tio barnsängar. Farfar dog samma vecka som jag föddes. 

Det påstås att han var lång och reslig, från honom ärvde jag nog detta. Farsan kort i rocken. Genetiskt hoppades det över en generation. 

Jag blir tankfullt stående vid gravstenen efter att ha placerat ut ett ljus, de två som vilar under den vet jag nästan alls inget om. Jag är halv upplänning, längtar efter att få veta mer om mina uppländska rötter.

Pappa sökte sig till Verket, utsattes för vidriga initieringsritualer. Upplänningar stod inte högt i kurs hos det trångsynta metallarbetarkollektivet i Sandviken. Kanske betraktade dem som fackligt medvetslösa bonnlurkar som behövde tuktas. 

Men pappa höll ut, träffade mamma på den matservering som hennes mormor drev för ungkarlar och så sa det klick. Eller vad det nu gjorde. Hoppas det var så. Genuin förälskelse och inget annat. Så småningom kom storken med sladdbarnet, undertecknad.

När jag reser genom Norduppland, sveper med blicken över landskapet, tänker jag: här växte pappa upp. Här sprang han som liten grabb. Vem var han? Jag försökte få tag i och skapa mig en bild av honom när jag skrev Inte ska väl Humphrey Bogart gråta. 

Projektet landade i lösryckta skärvor. Gåtan förblir olöst. Father you left me, I never left you. John Lennon i den såriga Mother.

Pappa är borta. Liksom alla andra som föregick mig. Norduppland är tomt, inga andetag i det undanglidande landskapet. Rötterna gömmer sig långt under marken, oåtkomliga. Den bleknande gravstenen blir djupt symbolisk. Snart är bokstävlarna utplånade av väder och vind.

Tro inte att du är någon!

”The imposter syndrome" på engelska. Och som jag förstår fenomenet: inom dig känner du dig som en bedragare som försöker att imponera på omvärlden, utan att egentligen ha något substantiellt att erbjuda samma omvärld. 

Utåt sett framgångsrik och avundsvärd, inombords tvivlar du och känner dig mest som en förklädd bluff. Som närsomhelst löper risk att avslöjas som den du verkligen är och stå där avklädd.

Jag kommer osökt att tänka på syndromet när jag läser Tommy Berggrens självbiografi Tommy (2017). Omedelbart noteras att den enkla arbetarpojken från Majorna i Göteborg länge stavade sitt förnamn "Thommy", lät ju gu´bevars flottare än "Tommy".  

Berggren har gjort succé som få andra manliga skådespelare, både på filmduken och teaterscenen. Något han är oerhört medveten om, inte sticker under stol med. Inte heller om sina erövringar bland allsköns kvinnor. Förvisso jäkligt många, "häradsbetäckare" sa man förr. 

Bland dem överklassflickan Pia Degermark som han spelade mot i Elvira Madigan (1967). En i raden av tjusiga kvinnor. Bland de lägrade också prostituerade i Brasilien under inspelningen av Palmblad och rosor (1976). Det har han avslöjat och förstås fått sina skopor varma för.

Kanske är jag bara avundsjuk, kanske jämför jag och betänker mitt eget till synes futtiga liv, allt jag borde vågat göra men fegade ur, som man säger. 

Men bortsett från en igenkännandets läsart tröttande och tjatigt i längden med denna självförhärligande monografi. Berggren är en skrytpåse, kunde en elakt lagd person utbrista. Och tillfoga att skrytpåsens skrivstil är omogen, tonårsaktig. Många svordomar.

Jag tror inte det är en tillfällighet att "the imposter syndrome" infinner sig på min radarskärm. Önskar samtidigt att den skrytsamme mer gått in på de roller han iklätt sig, berättat om dem. Mindre ägnat sig åt name-dropping, alla storheter han umgåtts med och som beundrat honom. 

Bo Widerberg (läs gärna Mårten Blomkvists Höggradigt jävla egocentrisk, 2011) och Berggren hade ett intensivt, platoniskt kärleksförhållande, bråkade som sjutton under filminspelningarna. En gång flydde Widerberg hals över huvud när Berggren jagade honom för att klå upp honom. 

Den förstnämnde satte utifrån sin egen proletära Malmöbakgrund tummen på klassperspektivet i sina filmer. Framförallt i mästerverket Kvarteret Korpen (1963).

Arbetargrabbar, som Tommy och Bosse, söker på olika sätt att vinna en erkänd plats i världen. I det borgerliga samhälle de samtidigt djupt föraktar. Hämndlystnad och kompensationsbehov utgör omedvetna drivkrafter. Man skall "minsann visa dom jävlarna".

De begåvade blir författare och regissörer, samtidigt förförare av borgarklasskvinnor. Skaffar sig en bekräftelse. Vinner hela världen men i själen fortsätter det att gnaga och gnaga. 

Det är som om Berggren inför sig själv och sin spegelbild måste bevisa att han, trots allt, lyckades. Men varför? Herregud, hans CV talar ju sitt tydliga språk. Alla roller, recensioner, priser och utmärkelser. Men, men.

 

Åttiofem år fyllda behöver den åldrade stjärnan ändå bevisa något. Sida upp och sida ner. 

Inom honom viskar den inre rösten: "Tro inte att du är något!" Som den livet igenom viskat till grabben från Bruket i Sandviken.  

Jag känner igen mig, identifikation och projektion inträder automatiskt under läsningen. Framförallt i samband med offentliga framträdanden har "impostern" slagit till. Lika nervöst varje gång: "Vad har jag av alla människor att säga?" 

Lättast när jag var "gratis" eller nästintill, inga dyrköpta förväntningar att leva upp till. (Skriver mer om det i den kommande boken Infall.) Men alla dylika grodde ju primärt inom mig, inte hos publiken. 

Klart den eldfängde Widerberg och lika temperamentsfulle Berggren älskade varandra så det slog gnistor om det, innerst inne samma självförminskandets andas arbetarbarn! Om än exceptionellt begåvade och uppburna. 

Bild: blog.nasm.org