Uttråkade professorer i ett nedbrytande utbildningssystem

Bitte, hjälp mig. Vem kan jag adressera för att beställa minst en säsong till av Lucky Hank på Viaplay? Blott en  säsong med den egensinnige, därför mycket underhållande professorn på ett obemärkt landsbygdscollege i ett vintrigt Pennsylvania är helt enkelt inte nog. Långt ifrån.

Jag inbillar mig att man förmodligen har den största behållningen av serien om man är förtrogen med den speciella, märkliga universitetsmiljön, Om  man i bagaget släpar på en incheckad akademisk resväska. Annars fängslar den nog icke.

Hanks föga inspirerande, intrigerande och avundsjuka kolleger samt en hukande, räddhågad dekan (den högst ansvariga för en akademisk enhet) utgör hans vardagliga arbetsmiljö. Om han inte av självbevarelsedrift håller sig borta. 

Vilket han varje dag frestas till - med sin "tenure" som i princip gör honom omöjlig att avskeda. En tjänstekonstruktion som tidigare fanns även i Sverige. Men så kan vi (makten) förstås inte ha det. Numera är inte ens professorer anställningstrygga. 

Så för allt i världen: bit inte den hand som föder dig. Bete dig som en lojal medarbetare. Ett organisationshjon på ideologiskt anlagd värdegrund är du, inget annat.

Lägg till Hanks studenter, de ingår förstås i arbetsmiljön, med en grandios, snedvriden självuppfattning. Kurs i Creative Writing. Populär bland många studenter, även på svensk botten, med författardrömmar. Utan att kunna skriva. Men "kändis" vill man bli.

Hank tröttnar och tar under en svårt haltande class, där han enträget av kursdeltagarna uppmanas yppa vad han egentligen tycker om deras geniala texter, bladet från munnen så att det står härliga till. Studenterna känner sig påhoppade och kränkta. 

De vill naturligtvis inte höra sanningen om sin medelmåttiga förmåga. Ingen är något författarämne. 

Osökt går associationen till filmen Educating Rita (1983) med huvudrollsinnehavarna Michael Caine och Julie Walters, båda lysande. Den förre en av mina största favoriter. Utspelar sig på ett Open university. 

Jag har själv undervisat på den svenska motsvarigheten, med vuxenstuderande. En intressant, om man säger så och inget mer, upplevelse.

Caines Cambridgeprofessor är svårt uttråkad, whiskypavor gömda i bokhyllan. Rita, vetgirigt yrväder till damfrisörska med ambitioner att begå en klassresa trots omgivningens motstånd, försöker att tina upp honom. 

Jag kan lätt identifiera mig med både Hank och Caines professorer, kanske därför som jag älskar både filmen och serien. En kluven kärlek som bygger på erfarenheterna från alla år i den alltmer förfallna högskolevärlden. 

Jag startade som student i Upsala den illröda höstterminen 1968, stämplade ut från en arbetsmarknadsanpassad högskola i min uppväxttrakt i januari 2017. Utan att avtackas med tårdrypande tal om min oumbärlighet, blomsterkvast och hemfärd med direktionsbilen. Jag bara smet iväg.

Fyrtioåtta livsår, mer än fyrtio av dessa som anställd. 

Vad var det för fel på mig? Siffror svåra att ta in. Vad gjorde jag av mitt enda liv? Gud, ge mig styrka att sanningsenligt betrakta dessa år, och deras innehåll, från där jag nu kurar skymning på ålderns höst.

Alla föreläsningar, seminarier, uppsatser, all handledning. De allra flesta uppsatserna jag handledde skummade jag snabbt igenom. Hur annars undvika att ledas ihjäl av klent skrivna alster? 

Understrykas bör att jag är en veritabel snabbläsare, snabb på att fiska upp det som överhuvudtaget är värt att fånga i uppmärksamhetens finmaskiga nät. Blicken ett tränat, vasst instrument. Jag är grym, om jag får säga det själv.

Några lysande undantag i den framvällande uppsatsfloden, men utslaget på många år blev resultatet magert. Kanske kan det till icke föraktlig del skyllas på en handledare som kämpade med växande motivationsproblem. I ett allt tydligare antiintellektuellt system. 

Det skulle "produceras" och "levereras". Glöm bildning och kritiskt tänkande. Bara "flum" i en utbildningsfabrik. 

Ett på tok för stort pensum - när vi likt huvudjägare skulle jaga skallar att godkänna för att säkra intäkter till högskolan ("genomströmningssystem") - för att hinna sköta jobbet ordentligt. Inte svårare än så. Såsom journalister samlar knäck och poliser pinnar.

En satirisk debattartikel ur min hand om vansinnet fick den humorbefriade rektorn att gå i taket och beordra fram en utredning om misstänkt tjänstefel. Hade Ekstrand verkligen godkänt studenters hundar och svärmödrar? Ja, ni hör själva vad det var för stolle på rektorsstolen.

Jag tillfrågades vördsamt om jag, betraktad som ovanligt sakkunnig (hoppla), ville ingå i en stipendienämnd, ett hedersuppdrag. Läsa inskickade uppsatser och avge utlåtanden som kunde förse de utvalda med en summa pengar. Inte direkt a walk in the park. Kanske. 

Nå, några glyttar fick i alla fall ett gäng slantar genom min (extremt snabbläsande) insats.

Jag brukade uppfordrande vända mig till mina studenter: företagsekonomins mest användbara begrepp stavas alternativkostnad. Vad kostar det er att sitta av mina föreläsningar, delta i mina seminarier? Vad skulle alternativet kosta? Vad vinner eller förlorar ni?

Våga tänka efter! Bränn inte dyrbar livstid på mina pass, om ni inte tycker att det ger något. Gör något annat! Därute väntar äventyret. Framtiden står vidöppen och oskriven. Ingen enda nappade på erbjudandet, packade ihop sina grejer och drog. Harhjärtat klappade.

Nå, summa summarum. Jag slapp gå ner i det själsdödande Verket som farsan och andra manliga släktingar. Jag hade, jämförelsevis, hyfsat betalt som högskoleslav. Jobbet hyfsat ansträngande. Jubelåsnor till chäfer, förståt. Alternativet? Vete sjutton. 

Att grunna på det i dagsläget, en akademisk fråga. Om man säger så. Jag konkluderar genom att citera de frejdiga i Pistvakt: "Rot int´ mer i det där, nu!" Än finns det  tid att segla iväg på existensens Tom och Huck-flotte. 

Usch, så patetiskt. Jag hör själv. Låter som något ur en Bryan Ferry-låt.

Mutti eine Ossi

 

Richard undkom den "realsocialistiska" diktaturens omänskliga Rumänien. Jag delade tjänsterum med honom på övre våningen i det på atmosfär rika huset på Fabeckstraße i Dahlem, Berlin. Samma hösttermin som jag var inbjuden som gästprofessor till Freie Universität. 

En intellektuellt mycket begåvad och sympatisk man. Cyklade, på huvudet stryktålig hjälm, alltid sin långa väg till jobbet i tätaste storstadstrafik. Kånkade med sig den mångväxlade cykeln in på arbetsplatsen. 

Han hade hamnat på kant med professorn - min värdprofessor - tillika institutionens överhuvud. Och det ställde förstås till det för honom i hans fortsatta akademiska karriär. 

Vad du gör, hamna inte på kant med en tysk universitetsprofessor med den samhälleliga statusen och prestigen intakt! 

Och en gräddfärgad Mercedes modell äldre - raritet! - parkerad utanför institutionen.

Den auktoritära, preussiska kulturen - läs Heinrich Mann, den borne "experten" på detta ! - levde i högsta hierarkiska välmåga hösten 1993. 

Även på studentrevoltens flaggskepp Freie. Som om inget hänt. Stormötenas aula i Henry-Ford-Bau, där Herbert Marcuse och andra vänsterikoner höll låda, tyst och övergiven. Revoltledaren Rudi begraven några stenkast bort efter att ha avlidit i Aarhus.

Ibland spisade Richard och jag bricklunch tillsammans på det etnologiska museum som låg ett par stenkast bort från institutionen. 

Vid ett, för mig mycket stimulerande, tillfälle satt vi länge och diskuterade ingående en text ur min hand om begreppet företagskultur. 

På engelska - och jag som, "milda maränger" (Kalle Anka-citat), inte är bra på det språket.

En kritisk text, kanske överflödigt att tillägga för dem som känner mig. 

Jag frilade i samma text företagskulturbegreppets långtgående dolda, disciplinerande ambitioner. Med teoretisk vägledning av husguden Michel Foucault.

Ett lömigt begrepp, syftande till hård indoktrinering och styrning av medarbetarna. Utan att det utsägs explicit.

Typ den som inte är med oss, är mot oss (en motarbetare). Kick-offs och teambuilding organisationsmaktens effektiva instrument. På med det falska leendets mask! Chäfen ser dig. My way or highway, som di säger i Amerikat. 

Texten ingår i en samling organisationsteoretiska sådana ur min hand från 1994, med titeln Organisation Theory in Postmodernism. Samlingen finns någonstans, vet bara inte var. Kanske förtjänar att letas fram. 

Vi pratade inte mycket om Rumänien och den med all rätt hatade Ceausescu som plågade sitt folk ända till det bittra slutet. Desto mer om tyska politiker. Richard hyste, i likhet med mig, ingen högre uppfattning om dessa vid köttgrytorna häckande. Aversionen flödade mellan hans läppar. 

Även om de råkade ha doktorsexamen. Det är ju fint att tituleras "doktor" i Tyskland. Företagsledare brukar glänsa med titeln, kräver att bli tilltalade med den. 

Jag tänker ibland på Richard. Desto oftare på hösten i Berlin som skimrar i minnet. (Dokumenterat i boken Nätternas natt på Korpen.) Han kom för mig när min blick av en tillfällighet föll på "Mutti" Merkel på fotot ovan. 

Hon, den forna ossin som var aktiv i Freie Deutsche Jugend i DDR, med sitt förflugna "Wir schaffen das". Jojo, vi har facit nu och vet hur det blev. 

Icke minst Merkels landsmän som utan att ha bett om det har att stå för det kostsamma kalaset. 

Förr hette dom Cahlman och Tjofsen

I afton slår jag på datorn, middagsbricka med well-done flankstek (mums) dagen till ära, i knäet för att beskåda match i Svenska cupen: Sandvikens IF mot snobbiga Djurgår´n från Fjollträsk. Heja grabbarna från Viken, låt oss höra nätmusiken!

C More har gått upp i TV4 Play. Jag blir inte klok på hur mitt abonnemang därmed ser ut eller kostar. (Snart Hockeyallsvenskan med Brynäs återtåg!) Men jag, med årens rätt en grumpy old man, blir i och för sig inte klok på det mesta i denna urspårade, sönderskjutna samtid. 

Matchen spelas inte på den klassiska arenan. Där det spelades VM-fotboll 1958. Utan på en pytteliten B-historia på sidan om. I skuggan av betongklumpen Göranssons arena. Döpt efter den staden grundande patriark du inte skriver kritiskt om. Fråga Gossen Ruda, han vet.

Då får nämligen de i ur och skur lojala mot Sandvik sandvikarna krupp. Det är ju frälsaren vi snackar om. Välgöraren. Urfadern. Genom hans försyn mat på bordet och syrenbersåer. Långa, lyckliga liv. Nåja. Fackföreningar? Om de är snälla och samarbetsvilliga. 

Ena långsidan kantas av en träddunge med bänkar att sitta på. En bit bort området Hackkörven (i folkmun), Hantverkarbacken, där min syster tillbringade sina sista år. Innan kräftan, efter flera års nedbrytande av kroppen, avslutade hennes liv. Hon hade inte hunnit fylla åttio.

 

Nedanför Hackkörven forna ungdomsgården Seljansborg. Där vi repade med bandet Two Good Reasons i källaren. 1963 drog vi igång. Vi kunde fira sextioårsjubileum som Rolling Stones. 

Något mer framgångsrika, om man säger så. Still going strong. Sprattelgubben Jagger lika pigg som förr. En levande Duracellkanin på scenen. 

Herregud, vad fort tiden går!  Verkar som om den går allt fortare ju äldre man blir. "Can I get another one, please? Sorry." Vännen Lars Ragnar brukar citera en kollega: "Tiden är en skälm." 

SIF numera rena främlingslegionen. Mörkhyade spelare med namn jag varken kan stava till eller uttala. Härstammande från den etniska rensningens Rwanda och andra afrikanska stater. Hur de hamnade i Sandviken norr om europeisk kontinent och allfarväg? Säg det.

Farsan, försåg mig med rödvit dress och gul läderkula, skulle fått spader. Han med sin stående kommentar varje senhöst: "Mörkt som negerslagsmål i en tunnel." 

Förr hette spelarna Cahlman (den "irrationelle" högerbacken farsans favorit), Lundberg, Jansson, Lindholm, Ekström och Andersson. Målis hette Olsson, smeknamn "Tjofsen". Ingen muslim. Till skillnad från spelare i dagens lag. Flera heter Muhammed, eller hur det nu stavas. 

Jag undrar hur de försörjer sig. Knappast på fotbollen. Inte är de brandmän, som spelare var förr, eller något annat samhällsnyttigt. Men tekniska är de. Utan tvivel. De har det i blodet, som Lillen Eklund spontant utbrast efter förlust mot en svart boxare. Så får man inte säga - heller.

Alltmer sällan jag besöker staden där som barn jag tultade omkring. Och som vilsen, meningssökande tonåring for runt i. Dit för att se till mina föräldrars grav. Stå en stund i minneslunden, min storasyster vilar i anonymitet i densamma mellan träden. 

Blundar, ser henne framför mig. Alltid så parant. Väntar hon på mig? Ber om ett tecken. Det enda jag hör vinden som likt vågor i ett hav rör sig genom gräset. Jo, ljud från Verket i fjärran, förstås. Den livstidsstjälande grottekvarnen. Mitt liv fick den inte. Tack och lov.

Bild: Wikiwand

Kära ni under samma tak, bit ihop!

Slår på ljudet, annars avstängt av blodtryckshänsynstagande skäl, på TV4:s morgon-tv när jag noterar rubriken Människor har inte råd att skilja sig. Herregud! Kärleken, om den fanns som annat än en vacker tonårsdröm, flydde sin kos. 

Det som återstår, det man nu har gemensamt, är att dela på de brant stigande levnadsomkostnaderna och bita ihop så det knakar i käkarna. "Expert" inkallad till studion för råd och tips. Men vad skall hon säga? 

Försök hålla sams. Läs på nätet om förhandlingsknep. Tag timslånga, nedkylande ensampromenader.

Bespara mig insyn från dylika "tvångsförhållanden" som jag trodde var reserverade för de hederskulturella migranterna. Sveriges höga beskattning av vanliga människors inkomster förhindrar effektivt livsval som kunde gagna den enskilde. 

Alternativet till att gå varann på nerverna, medan räkningarna dignar ner och räntorna skjuter i höjden, är än värre. Ekonomiskt sett.

Sossarna visste hur hålla folket nere genom sin beskattningspolitik, därigenom göra det bidragsberoende. Pysen från Strängnäs och hans kumpaner fortsätter denna S-märkta politik. Bortsett från gynnandet av höginkomstagarna. 

Men det betecknade ju även sossarna, även om de surrade om "jämlikhet", "fördelningspolitik" och "alla skall med". Intressant nog tillhör statsråd och riksdagspolitiker denna illustra skara. Men det får man inte prata om. Inte i tv i alla fall. Murvlarna ingår i samma skara, klägget ni vet.

Rudolf Bahro (död 1997, 62 år gammal), med intressanta funderingar om ett alternativ till realsocialismen, var en nagel i ögat på den stalinistiskt färgade regimen i DDR. Dömdes till ett nedbrytande straff i Stasifängelset Hohenschönhausen i Berlin. 

Jag har sett hans cell i samband med en sex timmar lång guidning i denna helvetesbyggnad. (Som kuriöst nog hyste Erich Mielke som fånge ett kort tag efter murens fall innan han, dement och borta i knoppen, flyttades till ett vårdhem.) 

Klaustrofobiframkallande, kvävande. Fönster som inte tillät fången att titta ut. 

Bahro delade lägenhet med två kvinnor i Östberlin. Hans nya och hans ex. Den senare kunde inte hitta någon annan bostad, tvingades bo kvar och dela vardag med ex-maken och hans käresta. 

Min teori att regimen kunde straffa Bahro en gång till med denna boendekonstruktion. På det mest djävulska vis. Nästan värre än fängelset.

Jag har inget behov av att föreställa mig, annars har jag en på tok alldeles för livlig fantasi, hur Bahro och kvinnorna hade det under samma tak. Och nu har vi det i Sverige som de. Grattis, folket!

De anonyma samtalen till BRIS torde öka. Knappast polisutryckningarna på grund av lägenhetsbråk. Ingen idé ringa, de kommer ändå inte. Fullt upp med alla skjutningar och explosioner. Så, kära samboende, bit ihop!

Bild: Hallands Nyheter

Om han tror att han är i Hudik?

Så ankom då kungen och Frau Sommarlat (efter alla år slår det tyska idiomet igenom) gudsförgätna Gefle by the sea på sin Eriksgata. Besöket uppskjutet från ett tidigare planerat datum, jag minns inte varför. Tror det var sjukdom, kanske monarken förätit sig på gåslever.

Imorse skulle jag bege mig till apoteket mitt i stan, annars undviker jag dylika centrumnedslag, klarar inte av en förändrad stadsbild, fullt arbetsföra friska män som hänger utanför stadshuset med sina mobiler istället för att arbeta, på flykt, fan tro´t, hijabklädda barnhustrur vars män glider runt med dem, barnet ifråga drar barnvagn, utan att bli gripna av polisen för sexuellt utnyttjande av minderårig. 

Jag håller mig för det mesta på min holme under skyarna - bortom blodtryckshöjande impressioner. Lugnast så. 

Kravallstaket försvårade framkomligheten. En tribun, eller vad det skall kallas, mitt på Stortorget där det upplystes om att knugen firar femtio år på tronen. 

Jag har mycket svårt att förlika mig med sossarnas stora svek, att inte klippa till den gången gammkungen dog och avskaffa monarkin, de har det ju i partiprogrammet. Palme och kompani fegade ur. Trots att radikala sjuttiotalsvindar blåste.

Knugen som prinskorv, jag menar kronprins, dök upp i Upsala när jag läste där. Gjorde inget väsen av sig, definitivt inget intellektuellt sådant. Förutom en natt när han försökte ta sig in till en frilla på Luthagen. Nyktersgrad okänd. 

Kastade sten på sten för att träffa frillans fönster, misslyckades, väckte en efter en i huset. En ilsken man slet upp fönstret och hotade komma ner och ge förövaren ett kok stryk.

Såg inte på håll vem han hade att göra med. Det roliga var att en rödhårig kommunist, definitivt inte monarkist, från Borlänge bodde i samma hus som frillan. Kom sent hem och kunde öppna ytterdörren för prinskorven, avstyra att den kärlekskranke åkte på en blåtira. 

Det var den rödhårige, en uppfriskande gosse som jag lärde känna under mina månader på Ackis som sjukhusneger (vaktmästare), som berättade historien för mig. 

Jag mår illa av allt kungafjäsk från dem som kallar sig journalister. Icke minst i förment liberala GD. Om kung Stolle i sitt tal på torget tror att han är i Hudik och inte i Gefle, får de skriva om det för de krypande chäferna? 

Men det lär väl annars dyka upp på sociala medier. Leve republiken!

Bilder: Grolière, Bukowskis

Två chefer utan ä

Både i det muslimskt påverkade Suez Canal University invid Suezkanalen och på Birzeit University på palestinska Västbanken, vid båda universiteten gästföreläste jag om ledarskap, kunde jag notera att studenterna kånkade på tjocka, nordamerikanska managementböcker som kurslitteratur.

En medresande kollega till Ramallah satt till långt in på småtimmarna, vi bodde på ett hotell med utsikt mot Jerusalem i fjärran, och plöjde flitigt dessa rysliga böcker. Inte jag, förstås. Aldrig med min fot.

Första dagen på Suez Canal University, i de högljudda minareternas Ismailia, presenterades från kolleger i hijab önskemål vad det tycktes jag skulle föreläsa om. Jag lyssnade förstrött, låtsades intresserad. Lade sedan upp mina föreläsningar efter eget huvud. Bäst så. 

För det mesta avgjorde dagsform ämne. Var jag inte inspirerad, blev det kack. Om jag däremot var på humör, då lyfte det. När Ekstrand var bra, då var han bra. Rätta mig om jag har fel.

En gång magsjuk. Egyptisk tv på plats, så jag kunde inte ställa in, filmande en svajande föreläsare, bullrande mage, som kämpade på inför ett hundratal studenter. Jag minns inte ett jota från den föreläsningen.

När jag var visiting professor på Harvard Business School i Boston imponerades jag av deras beryktade case study-pedagogik. Enligt denna utgår man ifrån verkligheten, verkliga företag (cases). Sedan försöker man generalisera utifrån dessa, identifiera återkommande mönster.

Klart man behöver teoretiska glasögon, vägledande begrepp, när man kastar sig ut för att beforska verkligheten. Två centrala sådana, som genomsyrade min undervisning, var legitimitet och auktoritet. Det senare en förutsättning för det förra. 

Chefer stavat chäfer saknar allt vad auktoritet heter, däremot kan de vara auktoritära. Skillnaden avgörande. Därmed brister de i legitimitet, förtroendet för dem blir lågt. De saknar helt enkelt ledarskapsförmåga. Självinsikt nada.

Svenskt arbetsliv är överlusat med chäfer - stavat med ä. Från mitt långa, prövande yrkesliv minns jag in alles två chefer, stavat utan ä. En på Inre transport på Akademiska i Upsala. Roligt nog var han en dubbelgångare till Sigge Fürst. Jag hajade till första gången jag såg honom. 

Han försvarade oss vaktmästare i vått och torrt. F-n ta den som hade synpunkter på oss och vår gärning. Om det så var självaste sjukhusdirektören. Sigge skydde inga medel. Akta dig, när han blev arg och brusade upp!

Den andre chefen, stavat med e, innehade ett uppdrag som prefekt, det vill säga överhuvud för en högskoleinstitution. Med ett stort inslag av självgående disputerade. Själv var han odisputerad adjunkt.

Han förstod vikten av att låta oss professionella hållas, med ett stort handlingsutrymme. Även han försvarade sina medarbetare i vått och torrt. Men höll fingrarna borta från den dagliga verksamheten. Den skötte vi själva. Så som det skall vara i en professionell organisationskultur.

Bild: Tyresöradion

 

Tåg och färja - för den rätta känslan

Sent 70-tal, ja även tidigt 80-tal och några år in på samma decennium, hände det att jag  mellanlandade i den rödvita huvudstaden.

På min väg till Aalborg för att besöka vänner med koppling till den inrättning som då gick under benämningen universitetscentrum, förkortat AUC (Aalborg Universitetscenter). 

Numera Aalborg Universitet. 

Ankom Köpenhamn med tåg, klev på i Upsala, reste om natten. Efter att ha passerat Hässleholm böljade slättens gräs, det skånska landskapet öppnade sig åt alla håll. 

Vem har skrivit bättre om detta magiska landskap än Ola Hansson? (Se fotnot.) 

Ingen bro hade ännu byggts. Färja var vad som gällde. Åka utomlandskänslan infann sig med Sundets friska vindar. Bege sig ut på vattnet till exotiska Danmark med röda pølser och alkoholförsäljning i vanliga matbutiker! Citronvand från Carlsberg för den hugade.

Inte samma känsla med bron. Och fort går det numera att ta sig med Öresundståget från Malmö till andra sidan Sundet. Bekvämt men fort. Inte bra för tankeverkstaden. Huvudet hinner inte med.

Mellanlandade även någon gång för att träffa kolleger, arbetarrörelseforskare på Handelshøjskolen (i anglifieringens tidevarv heter den inte längre så). Syftet: diskutera min avhandling om facket. 

Tesen drevs i denna att facket självständiggjorts gentemot medlemmarna (framförallt genom arbetsrättslig lagstiftning, MBL och LAS). En fackförening "utan medlemmar" var plötsligt möjlig. 

Klart det blev liv och kiv när organisationens självbelåtenhet ristades. I LO-borgen steg blodtrycket. En utredning som föreslog ytterligare centralisering till ett fåtal gigantiska förbund lades på is. Det var liksom inte läge lansera den.

Den med buskiga ögonbryn försedde LO-ordföranden Nilsson (bilden) röt till mot Ekstrand, "skall sådant kallas forskning?". Men från hela landet strömmade in sympatibevis, icke minst från fackmedlemmar. Verklighetsbilden bekräftades av dem som befann sig i samma verklighet.

Efter att jag flitigt sett - och sett om mer än en gång - danska tv-serier och filmer har Köpenhamn laddats med betydelser. 

Det är som om jag rörde mig i en serie eller film, väntar mig att Mikkelsen eller Berthelsen närsomhelst skall dyka upp runt hörnet. 

Eller Sofie Gråbøl, min yngsta dotters dubbelgångare. Jag finner henne grann. Min dotter borde sträcka på sig.

Nikolaj og Julie, Borgen, Krönikan, Taxa, Lykkevej. You name them. Danskarna kan, de. Inte bara genier som Carl Dreyer och  Lars von Trier. 

Den sistnämnde, Riget  är bara så sensationellt bra, kan mäta sig med de främsta, europeiska filmkonstnärerna. Tyvärr verkar det som om han är svårt sjuk, kanske det inte blir något mer från mannen bakom Dogma 95. Ja, även Vinterberg och andra var medskapande till Dogma.

Svenska serier och filmer går bara inte att se. Jag får allergiska utslag om jag försöker. Ta bara en ryslig historia som Solsidan.

Jag är som de brittiska skådespelarna på bilden nedan, Rob (Bryden) och Steve (Cogan), som inte kan besöka en plats utan att förbinda den med en känd film. 

Att följa dem på deras eskapader runtom i Europa är förnöjsam tv-underhållning. Icke minst när de på pricken härmar Mick Jagger och andra big shots.

Höll på att glömma när jag tog flyget - sämsta sättet att resa på - ned till Kastrup, ett par år in på 2000-talet. 

För att i Köpenhamn leta adresser där Søren (Danmarks störste konstnär) och Marie Krøyer ("Danmarks vackraste kvinna") hade bott. Jag höll på med ett bokprojekt. 

Genom detta fotarbete, under några intensiva augustidagar, lärde jag mig hitta i centrala Köpenhamn, nästan som i min egen ficka. Och jag älskar att komma tillbaka. Vesterbro min favoritstadsdel. Under adressletandet bodde jag på Saga Hotel där.

 

 

Fotnot: (https://www.opulens.se/litteratur/litterara-klassiker-ola-hansson-en-ordens-edvard-munch/)