Satans sjukdomar!

Jag brukar börja dagen vid sjusnåret med fil och en kopp snabbkaffe framför dumburken. Den står på, men inget ljud. Orkar inte med flamset och tramset, "gymnasisterna" som anställts som programledare. Kanske kräver de inte mycket i lön. Vad vet jag? Skulle inte förvåna mig.

När Vädret kommer slår jag på ljudet, framförallt när jag skådar meteorologen med sitt härliga "ostkysten". Någon enstaka gång när det handlar om min region. Som häromdagen efter att det skjutits på öppen gata. Var håller nye justieministern, "Strömming" eller vad heter, hus? 

Snart kanske även han börjar yra om "förebyggande arbete" för att slippa ta i med hårdhandskarna. Jag ger inte fem öre för den tillträdande regeringen. Rätta mig om jag har fel. 

I morse dök plötsligt Lars von Trier upp i rutan. Men inte den vanlige von Trier. Inte den karismatiske. Inte den retsamme, med den typiska passa er noga - blicken. Utan en avmagrad, stapplande von Trier. Svårt skakande. Han har diagnostiserats med Parkinson. 

Frågan ställs i inslaget om Rigets tredje säsong, Exodus, blir det sista han gör. von Trier drar inte på smilbanden en enda gång, berättar att inspelningen tog flera år och ofta var direkt "obehaglig". Det sista preciseras inte, man tvingas gissa vad han menar. 

I Exodus är det enda man får se av von Trier hans skor under ett draperi. Han ville inte, som tidigare, visa sig med smoking, fluga och allt medan han uttalar sitt "man må tage det gode med det onde", skyller i tv-intervjun på att han är fåfäng.

Just nu begår jag en omläsning av Mårten Blomkvists bok om svärfadern Bo Widerberg: Höggradigt jävla excentrisk (2011). Jag håller Widerberg för att vara en av de största europeiska filmkonstnärerna. Skymdes av "Ingvar", Widerberg kallade honom så, Bergman.

Men inte var han lätt att ha att göra med, om man säger så, lika lite som den danske kollegan i fornstora dagar. Verkliga begåvningar är ju inte det. Och ska heller inte vara. Lämna det lätta och "smidiga" till medelmåttorna, blekfisarna.

Widerberg gick bort i kräfta 1997. Jag söker få tag i Kvarteret Korpen för att beröras av mästerverket ännu en gång.

von Tier anser jag vara den nu levande främste filmkonstnären i Europa. Hans tredje säsong av Riget är helt makalös, låter sig inte fångas med ord, dylika bara banaliserar det mångtydiga konstverket, filmmediet utnyttjas på det mest briljanta sätt till det yttersta. 

Jag kan inte tänka tanken att det inte skulle komma något mer ur hans hand. Det får bara inte vara så, jag avser mejla Peter Aalbæk Jensen, producent på von Triers bolag Zentropa, som jag haft kontakt med. Dessa satans sjukdomar!

Bild: uniavisen

Samhället börjar och slutar med dig

Det påstås att Aina Erlander, när hennes Tage gått bort, återlämnade blyertspennor som det stod ”Tillhör Statsverket” på. Inget ”snyderi” som dansken säger. Det som inte tillhör dig utan det "allmänna", det försöker du inte att roffa åt dig. Var ärlig.

Jag minns hur min mor höll de socialdemokratiska kommunalpolitikerna i Sandviken högt. De härstammade ju från samma bakgrund som hon, uppväxta på Bruket. Och förde med sig in i politiken det hederlighetens ideal de insupit med modersmjölken. 

Därmed förebilder, förtjänade respekt. Inget fiffel. 

 

”Gör din plikt, kräv din rätt!" kan höras från socialdemokratiskt håll än idag. Men uppmaningen alltmer urholkad i takt med att den förkättrade ”arbetslinjen” radikalt byter innebörd. Rättslöshet och anställningsotrygghet breder ut sig, "rätt" och "plikt" relativiseras. 

Den växande gigekonomin spelar in med konsekvenser som ordentligt borde utredas. Banden lösa mellan köpare och säljare av arbete. Kopplingen till ett "samhälle" oklar när allt verkar falla inom Marknadens domän. 

Och det gäller att överleva på samma nyckfulla marknad. I hård konkurrens. Ingen solidaritet! Vässa armbågarna, glöm allt vad samhällsmoral och "de andra" heter. 

På mammas tid fanns inget fulare än att ”gå till socialen”. Man skulle inte ”ligga samhället till last”. Hon hade det knapert efter pappas död. Låg änkepension. Men klagade aldrig. Tvärtom. Drygade ut pensionen med trappstädning i min gamla folkskola. 

Aldrig rädd för att hugga i. Inställd på att göra rätt för sig. Självklart. Man tar sitt ansvar. Basta.

På olika sätt, så uppfattar jag det, var hon med och byggde samhället just genom att hon tog sitt ansvar för det. Samhället börjar med dig, det visste mamma utan att behöva lägga ut texten om det. Man arbetar - och man bryr sig om varandra. 

De sociologiska klassikerna startade i undran ”hur blir samhället möjligt?” När jag  bevittnar vad som sker i min hemstad Gefle, även skjuts på öppen gata, kastar jag om frågan: ”hur blir samhället omöjligt?” Ryser vid blotta tanken på samhällets "upphörande".

Fråga inte vad samhället kan göra för dig, fråga vad du kan göra för samhället. För att travestera en amerikansk slogan. Annars väntar den iskalla polarnatten, som den tyske sociologen Max Weber metaforiskt formulerade det. Kanske är vi redan där. 

Bild: aftonbladet.se

Med Zappa i krig mot apatin!

"Vi [Mothers of Invention] för ett lågintensivt krig mot apatin." (Frank Zappa)

"Jag tar en dag i taget" svarar grannfrun bakom sin rullator när jag frågar hur hon har det. Hon fyller 88 i december. Pigg i knoppen, ungdomlig och rolig att prata med, jag stannar gärna till och växlar några ord om liv och samhälle med henne. Änkan som svårt saknar sin äkta hälft. 

"En dag i taget." Vardagen en evighetskvarn, en perpeteuum mobile som mal och mal. Dag efter dag försvinner ut i ett färglöst intet. Jag märker att jag, inte så sällan, måste kika efter i mobilens kalender vilken dag det är i veckan. 

Nå, spelar det någon roll om det står "måndag" eller "torsdag", förutom att ärtsoppa må intagas på den senare? Morfar som stämplade in när han var 13: "Först läser jag dödsannonserna i Arbetarbladet, för att se om jag står med och inte behöver gå ner i Verket."

Jag är fri, befriad från själsdödande organisationsliv, kallpratande kolleger, papperstigrar till chäfer, totalt onödiga för verksamhetens bedrivande. Eller tvärtom, beroende på vilken verksamhet vi talar om. I högskolans fall den intellektuellt raserade, "värdegrundade". 

Jag har, skam till sägandes, inte lyssnar mycket på Mothers of Invention. Men nog är Zappa, jag har förstått att han geniförklarats, något viktigt på spåret. Troligen avger han en programförklaring. Citatet inledningsvis från en musikdokumentär gjord 1968. (1)

Under ett framträdande öppnade Zappa plötsligt för ett gäng stenhårda, amerikanska marinsoldater som uniformerade i samlad  tropp äntrade scenen tillsammans med Mödrarna. Kontrasten gränslös. Rena happeningen. Helt oförutsägbart grepp från Zappa. Snilleblixt.

De snaggade, sammanbitna marinsoldaterna, tränade för att döda. Och så föga nyklippta Mothers of Invention - till försvar för peace and love. Publikens reaktion redovisades inte i dokumentären. Kanske satt den mållös, chockad, tagen på sängen.

Om man bara en sekund kan få en enda människa att tänka i en annorlunda riktning, är också Zappa inne på i samma dokumentär, då har man lyckats som konstnär. Störa den apati som verkar i en människa, likt cancer som metastaserar och bryter ner livsmodet.

Kontraster är nödvändiga, överrumplingar, käftsmällar, provokationer, plötsligheter. (2) Vardagens väloljade maskiner är apatiframkallande. Våra enda, korta liv hotas varje ögonblick av apati. Därför war against apathy. Häng på Zappa och Mödrarna!

Bild: gaffa.se

1. All My Loving på Netflix. Dåtidens alla storheter med: Beatles, The Who, Manfred Mann, Burden, Hendrix.

2. Samma idé vägledde Joseph Beuys, mer om honom i min bok Varje människa en konstnär (1998, 2001, 2015, 2021).

Annars blir det Sibirien!

 

"Ack, tvenne själar bo i detta bröst och vilja skilda banor vandra!" (Johan Ludvig Runeberg) 

Man må ta det goda med det onda, för att citera danske filmmästaren Lars von Trier. Nåväl. På mina ledarskapskurser dristade jag mig till att avslöja två sidor i min personlighet, utgående ifrån att jag inte är unik, det som är botten i dig är botten i andra: en destruktiv, en kreativ. 

Mörker och ljus i en osalig blandning. Icke i harmoni med varandra - ingen "kreativ destruktion" för att knyta an till nationalekonomen Joseph Schumpeters populära uttryck. Jag brottas dagligdags med dessa drag hos mig, försöker förstärka det senare på det förras bekostnad. 

Utmed den inte spikraka, skall gudarna veta, vägen mot ökad självinsikt. Bakslagen är många. Nästan dagliga. Bara att "starta" om.

Betoningen ligger på "ökad", det är fråga om en pågående process. Inget som avslutas, "färdig" med sig själv blir man aldrig. "Självförverkligandet" är inte så enkelt som det ytligt framställs i läroböcker. Där Abraham Maslows "behovstrappa" används på ett instrumentellt sätt. (1) 

Ofta reste ivriga studenter frågan om hur man "blir en ledare". Svaret från mig alltid detsamma: Ledarskap börjar med ökad självinsikt, att man på allvar vågar möta sig själv. Det existerar inga genvägar i form av flåshurtiga managementkurser eller quick fix-verktygslådor. 

Först leda sig själv, sedan leda andra. Bristande självinsikt hos chefer utgör en psykosocial arbetsmiljöfara, en tickande bomb. Ett obearbetat "bagage" hos den som utsetts till chef lägger sig ofelbart mellan denne och medarbetarna, stör relationen. (Det är alltid fråga om en relation.)

Associationsmaskineriet gick häromaftonen igång när jag på Viaplay såg om dokumentären Red Army (2014) om den nästintill oövervinnerliga ”röda maskinen”, det sovjetiska hockeylandslaget. 

Spelarna underkastade sig stenhård träning, militaristisk kadaverdisciplin. 11 månader om året isolerade i träningsläger. Hockeyn användes som ett propagandavapen under kalla kriget. Inget fick lämnas åt slumpen, politbyrån höll sitt vakande öga på vad som försiggick.

I dokumentären förekommer den legendariske tränaren Anatolij Tarasov. Jag minns att superbegåvningen Lill-Strimma Svedberg bjöds in av honom att  träna med ”robotarna”. Någon annan blågul var inte aktuell. Den på tok för tidigt bortgångne Strimma var i en klass för sig. 

Viktor Tichonov, apropå chäfer med obearbetade saker i bagaget, efterträdde Tarasov. En riktigt otäck sadist, sammanbitet ansikte som kunde skrämma små barn.Behandlade tillika spelarna omyndigförklarade just som barn, och jag undrar i mitt stilla sinne varför de inte bet ifrån? 

Han till och med tog till knytnävarna under träningarna om spelarna inte betedde sig slavlikt, följde hans minsta order. I dokumentären intervjuas den suveräna backklippan Vjatjeslav Fetisov, men han fann sig också i den auktoritära stilen, lät sig förnedras. 

”Om dom inte vinner blir det Sibirien!”, sa vi i Sandviken, och det låg väl  något i det, när vi satt som klistrade vid tv:n och såg Sovjet sopa isen med Tre Kronor. De blågula på den tiden amatörer med civila jobb. Hur skulle de ha kunnat ha en chans mot de ryska superproffsen? 

Nå, USA:s collegelag slog ju faktiskt rödingarna i OS i Lake Placid 1980. En knallsensation. Davids seger över Goliat.

På svensk botten i tränarväg: Leif ”Överlevnadsövningarna” Boork, Peter ”Statistiknörden” Andersson. Ingen av dem skulle jag för allt i världen förära titeln ”ledare”. Otidsenliga småpåvar. Nuvarande Brynäscoachen Mikko Manner fortfarande ett oskrivet kort i mina ögon. 

Tycker mig kunna konstatera passivitet från hans sida i kritiska lägen under en match. Tar inte time-out när han borde, ingriper inte när han ser att det barkar åt skogen och det borde manas till besinning. Lämnar spelarna i sticket. Non-decision making som ledarstil?

Eller varför inte säga som ex-brynäsaren Mats Näslund: Det viktigaste är ledarna på isen. Det vi som älskar Brynäs brukar benämna "Brynäsandan". En för alla - alla för en. Ingen ledarskapsromantik! 

1. I A Theory of Human Motivation (1943).

Titta på mig!

Narcissismen som fenomen och analytiskt begrepp fascinerar mig. Med syftet, inbillar jag mig, att försöka bli klokare på varför vi beter oss som vi gör - inklusive herr Skriftställaren själv. 

Blott genom andra ser du dig själv. Och som jag brukade mana mina ledarskapsstudenter: "Utan feedback och spegling dör vi." 

Den primära narcissismen tillhör det lilla barnet. Som med all rätt hävdar sin storslagenhet. Att det är störst, bäst och vackrast. ”Pellefantsyndromet." Den blå elefanten slår sig för bröstet, konstaterar egenmäktigt att det finns bara en Pellefant i hela världen. Positionen ohotad. 

Mina barn älskade höra om den enligt eget förmenande grandiose tecknade seriefiguren, en klar favorit vid sagostunden jämte Alfons Åberg.

Deklareras bör att jag rör mig inom en freudianskt färgad förståelsemodell. Inom vilken idealet och normen är att ”utvecklas”, ”mogna” och bli vuxen. Jag tycker mig notera många som i denna mening aldrig blir vuxna. 

De har fastnat i adolescensen, tonårsfasen, kommer inte vidare. Kanske kan man med fog härvidlag tala om en sekundär narcissism. Och som förstås kan påminna om den primära. Ändå inte samma sak. Inte lika självklar och oantastlig som när vi talar om ett litet barn.

Jag reagerar på medelålders kvinnor som klär och beter sig som tonåringar. Irriteras över de infantilt flamsande kvinnliga programledarna i SVT. Vasstungade Birgitta Sparf uttrycker återkommande samma irritation på sin FB-sida.

Och så har vi influeraren - en i denna samtida, märkliga "yrkesgrupp" - Bianca Ingrosso. Hur förstå sig på kvinnan som dagligdags promotas i medierna? Har man orkat se minsta lilla av dokusåpan Wahlgrens värld blir man minst sagt fundersam över relationerna i familjen. 

Den dominerande moderns respektive tillbakadragne faderns roll. Vår identitet skapas ju i relationer, en gammal socialpsykologisk sanning. Varför är Bianca som hon är, jag tänker då inte "bara" på självsvältandet. Eller på att hon "gjort brösten" som hon själv säger.

Associationerna runt narcissismen föds när jag läser Tommy Berggrens självbiografi Tommy (2017). Arbetargrabben från Majorna som blev en firad filmstjärna, hyllad teaterskådespelare och regissör. 

Samarbetade med Bo Widerberg i den bästa svenska filmen någonsin: Kvarteret Korpen. Där  Tommy kunde använda egna erfarenheter från uppväxten i den göteborgska arbetarfamiljen. 

Den starka uppgörelsescenen med Keve Hjelm i rollen som fadern framkallade gråt två gånger hos regissören när den sköts. Första gången var Widerberg så tagen att han glömde slå på kameran. Väl på och omtagning - tårar på nytt hos regissören. 

Blygsam kan man sannerligen inte påstå att Tommy - som länge stavade sitt namn "Thommy" - är. "Stor på sig", skulle man sagt i Sandviken. 

Och jag tvekar mellan att tänka ”typisk arbetarunge med kompensationsbehov” (han svär som en borstbindare och förlaget har låtit svordomarna stå kvar) och ”har han inte kommit längre?” En typisk sekundärnarcissist? Fast det kanske är en yrkesskada?

Själv skulle han väl bara bli förbannad om han hörde mig. Min framgång talar för sig själv, kunde han hävda. 

Obetalbar är hursomhelst anekdoten om hur han svårt bakfull reser upp till Stockholm för att göra en audition för Ingmar Bergmans Tystnaden. Bergman, som till Berggrens förtret alltid kallade honom "Putte", sticker åt honom manuset att läsa, lämnar honom med det. 

Berggrens nattsudd gör att han faller i sömn med manuset oläst.När Bergman efter en stund återvänder, väcker Berggren och närmast ilsket uppmanar honom att säga rakt ut vad han tycker, fastnar den senares blick på ordet ”Bach”.

Berggren viskar fram ”Bach”, Bergman blir eld och lågor. Rusar ut från rummet och skriker så hela SF torde höra: ”Äntligen någon jävel som fattar! Att det är som en fuga av Bach.”

Jag hörde Berggren dra denna anekdot i tv, han skrattade smittande gott åt det hela. Genom mitt huvud for: "Bergman, vilken tönt!"

Aldrig för sent söka förlåtelse

Den brittiska filmen ”I Used to Be Famous” (2022) på Netflix handlar om skuld och brytandet av onda cirklar. Socialrealisten Ken Loach kunde ha regisserat detta vardagsdrama. 

Vinnie, frontfiguren i ett de hysteriskt skrikande flickornas pojkband typ Backstreet Boys eller Take That, förpassas till glömska och anonymitet efter att ha befunnit sig i strålkastarskenet. 

Tilltufsad, vilsen och ensam försöker han göra come back efter 20 års bortavaro från scenen. Spelar med sin synt på gatan. Ber om gig på pubar, förnedrar sig. Stjäl mat. Det börjar att se riktigt illa ut för den luggslitne, avdankade flickidolen.

Men så träffar han Stevie, en pojke med diagnosen ”autistisk”. Överbeskyddande moder som  med näbbar och klor håller honom borta från världen, tillåter endast att han deltar i kyrkliga arrangemang tillsammans med likasinnade. 

Ytterst skicklig är han, Stevie, med trumpinnarna. Drömmer om ett liv som musiker. Utan modern som givit sina egna drömmar om ett annat liv på båten. Längtar frigörelse och uppbrott. Stå på egna ben. 

Det till synes omaka paret Vinnie och Stevie finner varandra i musiken. Mer än så. Vinnie svek sin bror på dödsbädden. Något han aldrig kommit över. Nu är han på väg att svika igen. Men det blir inte riktigt så. Under försoningens milda stjärna.

Filmen slutar i kärleksfull värme. Till pumpande, upplyftande musik. 

Dessförinnan påminns åskådaren om egna svek. Kommer inte undan självrannsakandet. Det gör ont. Hur lätt det är att svika! Göra andra illa. Dem man borde vara rädd om. Mest sig själv. 

Det kan vara långt till förlåtelsen. Börja ta steget. Men det är aldrig för sent. I denna insikt bor hoppet om mer tillitsfulla mänskliga relationer.

Mer sådana uppbyggliga filmer! Än en gång tänker jag Ken Loach med sin ljusa människosyn. Filmer om vanliga människor, dig och mig, som slutar lyckligt. Man mår bra av att se dem. 

Nazismens vintermånad

Det komplexa fenomenet ”autentiskt” förses i denna, till februari månad 1933 i Berlin återvändande, bok med en närmast smärtsamt påtaglig innebörd. Det rysliga som sker gör det så att säga inför läsarens ögon.

Det värsta med boken ifråga, om man kan säga så, för den som är förtrogen med Berlin och tagit sig runt i staden, är de exakt angivna adresserna. Där de för den nazistiska regimen förhatliga bodde. Och som samma regim avsåg att slå till mot.

Under läsandet växer en allt starkare, mörk känsla av att gator och stadsdelar i den tyska huvudstaden belägras av en väntan på den katastrof adressaterna hoppas, några till och med tror, inte skall ske.

Inte så få av de på adresserna hemmahörande bagatelliserar den sig upptornande faran, vägrar inse att den är dem livshotande. Söker skäl för att kunna se bort från den, försöker intala sig att de inte tillhör de hotade på svarta listan, lurar sig själva.

”Det är ju kommunisterna de vill åt, inte mig.” ”Visserligen är jag jude, men assimilerad, utövar ingen religion, går inte i synagogan.” Eller den fromma förhoppningen i förakt för de nya makthavarnas opolerade groteskhet: ”Vänta och se, det kommer att blåsa över.”

Snabbt går det, efter att Adolf Hitler med sin retoriska rotvälska utsetts till rikskansler i januari 1933. Februaris kalla vinterdagar infaller, Tyskland nazifieras. Utvecklingen mot det likriktande systemet löper på som utefter en snitslad bana. 

Varningsignal på varningssignal. Förordning på förordning. Yttrande- och åsiktsfrihet sopas tillsammans med övriga medborgerliga rättigheter bort. Demokratin avskaffas steg för steg. 

Socialdemokrater och kommunister kan inte enas till ett samlat motstånd. På gatorna härjar SA:s brutala brunskjortor. Våldsamma sammanstötningar. Dödsskjutningar. Riksdagshusbranden fungerar som en dörröppnare för nazisternas maktövertagande. 

Opportunisterna, medlöparna. De som vill rädda sitt eget skinn kryper fram. Gapar mot judarna. Eller bara tiger och hukar sig.

"En riktig tysk är ingen intellektuell", skrålas det. Bokbål anställes. "Entartete Kunst" bannlyses. Hets mot de  författare och konstnärer som regimen förtecknat som fiender. De vill inte emigrera, älskar sitt Berlin, kan inte för allt i världen tänka sig ett liv någon annanstans. 

Dramatikern Bertolt Brecht, med sina "samhällsfientliga" pjäser som förbjuds, en av dessa som tvingas i ofrivillig flykt. I hans fall från land till land, en tid i Sverige, i takt med att Hitlers trupper förflyttar sig i Europa. 

Den från Leipzig bördige Uwe Wittstock är så flyhänt med pennan - det märks att han förutom författare är journalist - att jag kan intet annat än sträckläsa. Med hjälp av dagstidningar, dagböcker och biografier rekonstruerar han levandegörande händelseutvecklingen. 

Det avgörande sker under blott en månad, därav bokens titel. Så snabbt kan det som tycktes orubbligt, humanismens Tyskland, monteras ned. Poeternas och filosofernas hemland ersätts av bödlarnas och mördarnas. 

Upptrappning dag för dag. Den statsdirigerade terrorns satanismer. Arkitekter Göring och Goebbels. Den förre, med makt över polisväsendet, skräder inte orden: det handlar inte om juridik, inte om att skipa rättvisa, endast att döda och förinta. 

Wittstock förmedlar en fasansfull känsla av samtidighet. Han lyckas med det som, mig veterligen, ingen annan tidigare förmått på samma inlevelsefulla sätt. Får det att framstå som att du är på plats, i händelsernas centrum. Ögonvittne - utan att kunna ingripa. 

Inte mycket behöver han lägga till av dramatisering för att det skall krypa i en. Ännu mer eftersom du sitter med blodigt facit i hand. Man ville ropa till de tvehågsna: ”Packa väskan fort som attan och dra! Innan det är för sent.”

En som länge tvekar är Heinrich Mann, Thomas bror, han som fångade den preussiska lydnadsmentaliteten i boken ”Undersåten”. Trots att han noterar att hemmet är bevakat, borde fatta att klockan tickar. 

Men så smyger han sig till sist ut ur fosterlandet, maskerar att han går i landsflykt. Lyckas ta sig till Frankrike. Dagen efter knackar SA på dörren. I sista stund undgår han bödlarna.

Samma sak med den av nazisterna innerligt hatade satirikern George Grosz. När SA väl kommer för att hämta honom är han strax dessförinnan utflugen. Lägenheten tom.

Andra hinner inte undan. Några föregriper mördarna genom att själva ta sig av daga. När alternativet exil inte längre existerar.

BOKEN. Uwe Wittstock: "Februari 33. Litteraturens vinter" (Nirstedts 2022).