Bara ord

Vännen Gunnar berättar för mig att han på 1960-talet var kompis med Peter Weiss styvson. En gång hembjuden till Peter Weiss och hustrun Gunilla Palmstierna-Weiss flotta våning invid Ulrika Eleonora kyrka på Öfvre (?) Östermalm. 

Han påmindes om detta när han läste om Weiss, mer en utåtblickande centraleuropé än regionalt inskränkt svensk till sinne och tanke, i min senaste bok Infall (2023).

Den i Babelsberg utanför Berlin födde Weiss, flydde 1939 med familjen undan nazisternas judeförföljelser, var till en början bildkonstnär. Vilket kanske inte alla vet. Jag har på Alte Nationalgalerie i Berlin fascinerats av målningar ur hans hand. 

Surrealistiskt anstrukna. Fängslande, om än svårtolkade i sin mångtydighet och symbolik. Men som man brukar säga: it´s in the eye of the beholder.

Jag vet inte om han fortsatte med sitt målande efter att han hade etablerat sig som en stor dramatiker på högsta europanivå. Med flera rent fantastiska verk. Mordet på Marat ett av dem. 

Och, icke att förglömma, hans magnum opus i bokens form, Die Ästhetik des Widerstands (Motståndets estetik). 

Alltför tidigt gick mannen, som fått flera gator och platser uppkallade efter sig i Tyskland, bort. Hjärtat för svagt för detta jordeliv. Hustrun, skicklig scenograf bland mycket annat, tror jag inte heller är kvar i livet. 

En efter en tar de farväl. De omistliga och oersättliga. Fattigare blir den gemensamma tillvaron. När eldar falnar.

Jag är ordmänniska. Inte bildmänniska. Även om jag är glad för att Gud gav mig skrivandets gåva, inser jag att bild slår ord. Mycket effektivare som påverkansmedel. 

När jag försöker mig på collage eller leker med att sätta pratbubblor på foton, typ John Heartfield och Jan Stenmark (utan att jämföra mig med dem, nota bene), antar jag att det påverkar mer än mina texter, mer direkt. Om man nu ens läser de senare, förstås... *

Som ung och långhårig, frontman i ett popband hemma i Sandviken, drömde jag, utan att förtälja det för någon, om att bli professionell musiker. Men vågade inte bejaka och förverkliga denna dröm. Bruket satt för djupt, disciplinerande och själen vingklippande. 

Först ett "riktigt" jobb för försörjningens skull, sedan allt som luktar roligt, icke tvång och arbetslinje. Det "onyttiga" som fritiden tillhör. Medan åren går allt fortare. Med dem det enda livet.

Så nu sitter jag här på ålders höst, på tröskeln till existensens vinter och det eviga mörker som därefter vidtar, med mina ord. Jag har inga andra. Och hur jag än försöker och står i för att försöka skriva målande, inte akademiskt torrt, inte blir det musik eller bilder. 

* Därav mitt intresse för den tankeprovocerande aktionskonstnären Joseph Beuys, hans interaktivt syftande konst. 

Foto: Foursquare

Staten och rätten - Tyskland 30-tal, Sverige nutid

Jag hjälper till, så gott jag förmår, med översättningen till svenska av en bok författad av en tysk jurist. (Titeln kan vara preliminär, så den återger jag inte.) Ingen lätt uppgift. Förutom det rent översättningssnåriga. 

Det juridiska språket bygger ju på att det i tvistiga situationer skall möjliggöras olika tolkningar. 

Det kan därför, per definition, inte vara entydigt eller glasklart. Och ställer till det för den som skall översätta. Även för en i det tyska språket lika förtjust som Ekstrand. Med förkärlek för inskjutna bisatser och verb som landar sist i en mening.

Bortsett från översättnings- eller kanske snarare överföringsproblem är bokens ämne mycket intressant. Staten och rätten i 30-talets Tyskland. Efter att nazisterna kommit till makten, med Hitler som kansler. Hur staten använde det juridiska systemet mot sina motståndare. 

Och hur man, liksom Hitlers förbundne diktatorn Franco på sin tid, försökte få det, kanske för att påverka en internationell opinion, eller väva illusioner och odla självförhärligande myter, att se ut som om allt gick "rätt" till. Inte godtyckligt eller ad hoc. 

Det hade man ju Gestapos råskinn till. "Författningsenligt" skulle det vara. "Rättsstatligt." 

Alltmer gummiaktiga, opreciserade och "vidöppna" formuleringar insydda i lagarna för att den totalitära makten skulle kunna klämma åt dem som betraktades som fiender, skicka dem till koncentrationsläger eller omedelbar arkebusering. 

Det kunde heta att det skedde till skydd för Tyskland och folket. Eller nationen och dess intressen. "Förrädare" kunde vem som helst bli. Det gällde att (an)passa sig. Tiga. 

Fritt fram för "legalt" grundad repression. En politiskt impregnerad juridik. Domare som traskade patrull. Villigt agerade hjälpgumma åt staten. Inte bara den ökände Roland Freisler i Folkdomstolen i Berlin som dömde männen bakom 20 juli-attentatet mot Hitler.

Jag skräms av parallellerna. Mellan 30-talets Nazityskland och dagens demokratiska Sverige. I det senare fallet, du får inte yttra dig så att det "skadar relationerna till främmande makt". Ett lagförslag föreligger nu om att du inte får "kränka" myndighetspersoner. 

Vad kan det leda till för åtal? Konsekvenserna för samhällsdebattörer, även konstnärer? Oss vanliga? Sociala medier?

Nils Funcke, den genomskådande konsekvensanalytikern, skrev bra - och varnande - om detta häromdagen i Expressen. Är han ensam, en ropandes röst i den tigande opinionsöknen? 

Jag kan inte låta bli att tänka som så många gånger förr: det svenska folkets medborgerlighet är inte särskilt hög, undersåtlighetens attityd desto större. Alla lagar med farliga konsekvenser för våra medborgerliga rättigheter riskerar att utan problem passera. Även denna. 

För att säga det enkelt, ingen bryr sig. Däremot skulle det förmodligen utbryta ett ramaskri om Bingolotto eller Idol försvann. Eller Ullared bommades igen. 

Som ett brev på posten om undersåtligheten presenterades häromdagen en ny opinionsundersökning som visar att S gått kraftigt framåt. 

Efter alla ömkliga, avslöjande omsvängningar och sanningsrelativiseringar, för att inte tala om direkta lögner, beträffande migrationspolitik, Nato och annat. 

Det borde naturligtvis och i rimlighetens namn inte vara möjligt att stödet växer för ett sådant "schizofrent" parti. (Något jag kanske inte ostraffat skulle kunna skriva med den nya lagen.) Men är det. Med detta folk är allt möjligt. I rest my case. Utsagt utan all ironi. Snarare rädsla. 

Foto: Uppsala Universitet.

Hotellsociologen Ekstrand

"Svenskar är förbannat trista." (Evelyn Waugh)

Från en naturvetenskapligt lagd kompis som avsåg att läsa till läkare fick jag oombett höra vad denne tyckte om mitt val av ämne, sociologi, att starta med på Uppsala Universitet hösten 1968: "Studiet av hur man kliver på och av en spårvagn." 

Alltså något trivialt, inget att syssla med för ett ämne som strävar efter att framstå som seriöst i tunga akademiska sammanhang. 

Bortsett från den djupaste okunskap, förvisso även hos mig innan jag blev förtrogen med ämnet, greps av dess relevans och yttersta vikt för mitt allt radikalare samhällsintresse, så bör man inte fnysa på näsan åt studiet av det till synes triviala.  

Det är meningsbärande. Bortom Gallup-undersökningar, med tvivelaktigt sanningsvärde, avslöjar sig människor ogarderat genom sitt beteende, spårvagnsresenärer såväl som icke spårvagnsfrekventerande. Bara att hålla korpgluggarna öppna. Typ en gränsvakt i forna DDR.

En insikt jag nåtts av eftersom jag ganska ofta kvartar på hotell (Jean-Paul Sartre gjorde det permanent, efter vad jag förstått). Vilket osökt inbjuder till observationer av mänskligt varjedagsbeteende. Deltagande studier på vetenskapsspråk. 

Kulturella jämförelser, jag syftar då främst på erfarenheterna av tyska hotell, är belysande. Framför allt från och till i mer än trettio år i Berlin. Under de senaste vistelserna på akademikerhotellet Seminaris i stadsdelen Dahlem, där Freie Universität är beläget.

Tillåt mig exemplifiera och i god akademisk anda visa på evidens (jojo, ett och annat har fastnat efter upsalakurserna i vetenskaplig metod).

Träder du (i Tyskland säger man för övrigt absolut inte du utan Sie!) in i en hiss på ett tyskt hotell så förväntas du artigt hälsa på den eller dem i hissen. Liksom man artigt hälsar när man anträder eller lämnar en frukostmatsal på ett hotell i samma land. I Sverige hälsar man inte. 

Den som i likhet med Ekstrand gör det betraktas antingen som full eller inte riktigt klok. Genomsnittssvensken är lika charmig och öppen som en rauk på Gotland.

På ett svenskt hotell respekteras inte den för ordningen och trevnadens skull nödvändiga köprincipen vid frukostbuffén. Det ageras som om maten kan ta slut vilken sekund som helst. Som på en sjunkande båt med få livbåtar. Rädda sig den som kan. Din död, mitt bröd. 

Armbågar fram. Jag säger bara: Brynäs-Berra, tuffa backen Simon Bertilsson, släng dig i väggen. Här skulle du inte ha en chans.

Apropå bröd så breder den svenska normalgästen detsamma, naturligtvis utan att skynda sig, på den plats där samma bröd har ställts fram. Döv och blind för omvärlden. Samme gäst tar inte hänsynsfullt och civiliserat med sig smöret till bordet och breder sina smekor där. 

Jag kunde fortsätta redovisa mina observationer som förtjänar generaliseras till varjedagsbeteenden även utanför hotellvärlden, men stannar här. Slutsats: vi kunde faktiskt underlätta livsdagen för varandra, göra den trivsammare och smidigare med enkla medel.

 

Det handlar inte om hyfs som ett självändamål. Sådant ligger inte för bruksgrabben från Sandviken. 

Istället för att socialt anpassa oss, beter vi oss som primitiva grottvarelser. Socialt lomhörda. Johan Asplund, sociolog nota bene, skrev fyndigt om fenomenet social responsivitet. Här lyser den med sin frånvaro. Avslutningsvis: det triviala bär vittnesbörd. 

PS. Varför tillåts, vad berättar det om vår samtid, osnutna elever sitta med huvudbonad på i klassrummet? En gammal stöt bara undrar.

Foto: Matsalen, Hotell Savoy i Malmö. Varje kväll åt inspelningsgänget bakom Kvarteret Korpen middag där. 

När modern klibbar som en manet

”Där hängde ni av Nordjylland!", som producenten lakoniskt, kanske en smula förtvivlat, brukar undslippa sig. När danska bröderna Price i deras televisionerade, särdeles underhållande, matlagningsprogram på bästa sändningstid uttrycker sig alltför invecklat. 

För det mesta försöker de glada, nojsande Adam och James Price dock undvika att "hänga av" Utkantsdanmark (det vill säga allt utanför København för en äkta eller oäkta huvudstadsbo). Och de är faktiskt mycket populära i de rödvita stugorna. 

Till och med jag, som aldrig lagar mat och inte är ett dugg intresserad av recept och kokböcker, sitter som klistrad. Småmysande, ofta fnittrande åt hur de håller på.

 

Ur ett avhängningsperspektiv: vad i hela friden skall man då säga om Aris Fioretos Vatten, gåshud: ett otal ord om romanen (2017)? 

Redan titeln, hur kunde Fioretos, eller vem nu den skyldige är, kläcka ur sig en sådan stoppsignal som lätt kunde få även en akademiskt skolad att kasta in handduken och snabbt leta fram en Mickey Spillane med högbystade bombnedslag och järnhårda kisar.

 

Nå, mödan är mödan värd. Eller tvärtom. Inte bjuder den klassiskt högt bildade Fioretos på någon lustläsning. Men jag ger mig inte. Mot nästa sida, Ekstrand!

 

Jag har ända sedan mitt läsande liv tog ordentlig fart, snart var jag en bookaholic, i Upsala hösten 1968 nämligen haft svårt för att inte läsa ut böcker. Det känns, egendomligt nog, fel om jag skulle göra det. Arvet från Bruket, måhända. Fabriksmänniskans burden. Även min.

Man skall inte smita undan en syssla. Utan "jobba" klart. Flinkt arbete, i detta fall läsande, leder snarast till vilan. Fördömd vare latoxen Kronblom där på sofflocket.

Jag har börjat släppa på vanan. Men ”plikten”, hur underligt det än låter i detta fall, sitter i ryggmärgen. Jag fastnar hur som haver vid ett resonemang hos Fioretos om maneter. 

"Apropå det, och ingenting." Som en tankspridd, minst sagt uttråkad, föreläsare i Upsala brukade muttra, närmast för sig själv med ryggen mot det förbryllade auditoriet. 

Häromdagen, innan jag för tredje gången njöt av Dubbelsvindlarna på SVT Play och exteriörer från Calmar, såg jag den på Fårö inspelade filmen Bergman Island. Lika upphetsande som den navelskådande dämonregissören. Förlåt alla dyrkande bergmanfans.

Skillnaden mellan olika typer av maneter reds ut. Filmens behållning. De två olika typerna, osäker på om det gives flera, skulle enligt filmen vara relaterade till norra och södra Gotland. Se för guds skull upp för brännmaneter om du likt Lundell tänker kyssa havet! 

Om dessa rara klumpar nu finns utanför norra Gotland eller Sudret. Jag förblir osäker, minns inte riktigt vad filmen därvidlag kom fram till. Spelar roll.

Det är väl närmast en sådan, föreställer jag mig, Sylvia Plath (författaren till Glaskupan) använde som metafor när hon skulle likna sin relation med modern vid något. Modern "klibbade" som en efterhängsen manet, trots det stora avståndet geografiskt dem emellan.

 Och dottern, liksom tyvärr många döttrar enligt min erfarenhet, förmådde inte att göra sig fri.

Sylvia bodde i England, hennes dagars upphov i USA, men klibbandet dämpades inte. Dottern blev aldrig fri. Navelsträngen klipptes inte av. Det påminner om Jelineks sadomasochistiska Pianolärarinnan. 

Moderns klor i den vuxna dotterns rygg, den förra som likt en vampyr suger näring ur den senare. 

Huruvida Plaths modersmanet hade en inverkan på att dottern tragiskt nog tog sitt eget liv, det har jag ingen aning om. 

Och bada i havet har gjort för sista gången. Oavsett om där lurar brännmaneter.

20 januari 1942

En senvinterdag för flera år sedan i Berlin. Under ett av mina många uppehällen där de senaste decennierna. Jag får plötsligt för mig att ge mig ut på en söndagsutflykt med hjälp av stadens utmärkta kollektivtrafik. 
   Mål halvön Schwanenwerder som löper ut i Wannsee och Joseph Goebbels adress. Ett prestigelöst, tämligen anonymt hus, inget som upplyser om att Tredje rikets mäktige propagandaminister bodde här. Många har säkert passerat utan att veta det.
   Ingenting som hus betraktat i jämförelse med grannens i iögonfallande schabrak, omtalat på sin tid för sin avantgardistiska arkitektur. Granne till Goebbels den av regissörer hett efterfrågade tjeckiska skådespelerskan Lida Baarová. 
   En av Goebbels - kallad ”Bocken i Babelsberg” (filmstaden) - alla erotiska erövringar. Men med en avgörande skillnad. Djupt och ohjälpligt förälskad ville han bryta upp från hustrun Magda och dela sitt liv med den undersköna aktrisen. 
   Han föreslog att han skulle utnämnas till ambassadör i Japan. "Chefen" satte bestämt p för det. Efter att ha uppvaktats av Frau Goebbels. Och han behövde förstås den retoriskt skicklige doktorn, som han alltid titulerade honom, Goebbels.

Jag passerar till fots, efter att ha klivit av vid station Wannsee, utomhusbadet på den långa vägen ut mot Schwanenwerder. Stannar till. Populär badplats för berlinarna, det brukar råda svår trängsel på stranden under varma sommardagar. Men ännu inte säsong. 
   En småkylig vind susar i trädkronorna. Jag huttrar. En egendomlig, diffus känsla som tenderar mot uppgivenhet smyger sig på. Jag kan inte exakt sätta ord på den. Att det är som om det aldrig har hänt, nazismen? 
   Livet går vidare. Världen har inte rubbats. Den har inte tagit lärdom. Primo Levis spontana reaktion när Auschwitz befriats av Röda Armén och han har undgått att dödas. Det är natt på den polska landsbygden och alldeles tyst. Världen sover fridfullt under stjärnklar himmel.

   Tillbaka till Wannsee-badet. Nya dopp väntar till sommaren. Varför uppsöka, som Ekstrand ständigt gör, de förfärligas adresser när allt ändå är efteråt? Till vilken nytta?

Vad gäller nazitoppens bostäder, med ofta smutsig konfiskeringshistoria, förknippar jag Goebbels främst med det pampiga huset i Bogensee, 15 kilometer från Berlin. 
   Zarah Leander inbjuden som middagsgäst där en gång. Klumpigt förförelseförsök från värden i kandelabrars sken. Att han avvisades glömde han aldrig. 
   Krånglade när Leander ville ha ut delar av sitt gage i dollar. Dessutom hade hon mage att vägra bli tysk medborgare! Han försökte på olika sätt att hämnas nesan. 
Huset har under många år varit till salu. Ingen spekulant, vad jag vet. Varför?    

Spökhus? Med Goebbels ande dröjande sig kvar i rummen? Jag har aldrig varit där. Till skillnad från Youtubers som lämnat bevis för det på nätet. 
   Jag är inte ensam om att söka efter … ja, vad? Egentligen?

Det imposanta huset i Wannsee med storslagen utsikt mot vida vattenytor, där konferensen om den ”slutgiltiga lösningen” arrangerades, har jag besökt. 
   Underlag för sammankomsten, som hölls liksom i skymundan, Reinhard Heydrich satt ordförande, Adolf Eichmann sekreterare, den mycket noggranna, summerande bokföringen av alla judar i Europa. 
   Med syfte att samtliga skulle förintas. Systematiskt. Rationellt. Organisatoriskt planlagt. Inget slarv. (Se Zygmunt Baumann: Auschwitz och det moderna samhället, 1994, där han kopplar förintelsen till modernitetens instrumentella projekt.) 
   Det är som om det inte handlade om människor. Som om konferensdeltagarna likgiltigt, samtidigt övertygade om förintelsens nödvändighet, pratade om något annat.
   Utmed S-Bahnlinjen med ändstation Potsdam ligger Grunewalds station. Varifrån godstågen österut avgick med sin mänskliga last. Från Gleis (spår) 17. 
   Ingen av talrika åskådare, de facto ögonvittnen, under tvångskommenderingen till perrongen, lyfte ett finger för att undsätta de deporterade. Ingen protesterade. (Och efter kriget hade ingen varit nazist, enligt dem själva ... I själva verket offer.)

20 januari 1944 dagen för Wannseekonferensen. Ingen slutgiltig punkt sattes där. "Lösningsfilosofin" fann nya bärare. Rwanda. Balkan. Nu i dessa dagar Gaza. Etnisk rensning. Så uppmaningen ”detta får aldrig hända igen” betydde absolut ingenting. 
   Kanske detta jag känner ståendes där vid den tomma badplatsen invid sjön. I småkall vind. Orden har lämnat mig. Förklaringarna. Teorierna. 

Foto: Goebbels hus, Schwanenwerder (c) Deseret News.

Konsten att hålla en serienörd på halster

 

Borgen i dansk tv blev en gigantisk tittarsuccé. Även på vår sida Sundet. Måhända kanske en smula oväntat beaktande ämnet. En dramatisering av intrigerna och maktkamperna i Snapstinget i København, framförallt turerna bakom stängda dörrar. 

Tittaren som flugan på väggen? Inblicken i hur folkvalda beter sig när de allmänna valen är förbi. Allt valfläsk i soptunnan. Men inte är det så dejligt som dansken säger att följa detta agerande.

Som ung och grön, uppvuxen med en idealistiskt lagd socialdemokratisk mor som inte skulle drömt om att sko sig på sina uppdrag i det allmännas tjänst, trodde jag att politik inte var så - vad skall jag säga? - smutsigt. 

Men själva skulle väl yrkespolitikerna hävda att man måste kompromissa och bedriva kohandel för att åstadkomma resultat. Att de bara följer spelets regler. Glöm ideologi och partiprogram. Högtidstal och utfästelser. Löften och snicksnack. 

Man "måste" vara realpolitiker, annars bli man inte gammal i gamet. Pragmatikens hegemoni. 

För en vecka sedan började jag se den norska tv-serien Makten på SVT Play. Ett strå vassare än Borgen. Det är en sådan där sällsynt serie om vilka jag brukar stöna: varför kan de inte lägga ut alla avsnitten på en gång! Intet är som, i detta fall, väntans tider. 

Finns det någon norsk Bæhrendtz att klaga hos? Men kanske är det SVT jag skall ge mig på. 

Roligt gjort. Utspelar sig från mitten av 70-talet och framåt. Inspelad 2023. Inget produktionen försöker att dölja. Det förekommer mobiltelefoner och annat ur vår samtid. Konstigt nog stör det inte. 

En återkommande kommentator som bryter händelseförloppet förlänar serien en metanivå. Brechts Verfremdung. Framkallar produktivt tvivel: är det fiktivt eller inte? Kommentatorn ställer samma fråga direkt till kameran, till oss som tittar.

Porträttlika skådespelare. Lätt att se Reinulf Steen, Gro Harlem Brundtland (i de två första avsnitten mycket positivt framställd, politiskt oskuldsfull), landsfadern Einar Gerhardsen, den saktfärdige Trygve Bratteli och de andra lusekofttopparna framför sig. 

Nyttigt att få en repetition av modern historia. Angeläget, inte bara för norrmän. Reflektions-väckande.

Oljefälten i havet. Kampen mot utbyggnaden av älvar. Den framväxande miljörörelsen med de unga i spetsen. Som de norska socialdemokraterna, skuggade av mäktiga betong-LO, har svårt att förhålla sig till. 

Jobben framför allt! Den heliga arbetslinjen. Då som nu.

Jag associerar till Vietnamrörelsen i Sverige, som S hade stora problem med. Togs på sängen. Och där, bland de unga krigsprotesterande demonstranterna, fanns idealisterna!

Kalla kriget. CIA har ett finger med i spelet. Intet nytt under solen. Ta Nato och Ukraina idag. USA:s förödande inflytande.

Winston Churchills yttrande blev en klassiker: "Demokratin är den sämsta statsformen, bortsett från alla andra." 

När jag ser Makten, tänker jag som så många gånger förr: Mammas socialdemokrati är död. Det handlar ju om Arbeiderpartiet i Norge. 

Ännu mer tänker jag: man kan sätta likhetstecken mellan (formell) demokrati och parlamentarism. Men inte är parlamentarism detsamma som folkvälde. Därför röstar jag inte, heller inte gjort på en herrans massa år. Inte legitimera detta politiska vanstyre bortom insyn!

Kanske var partierna medlemsberoende folkrörelser på 70-talet. Men definitivt inte nu. Finansieras via skattsedeln. Liksom i Borgen speglas symbiosen mellan mainstream media och rikspolitikerna. "Klägget" sa väl Juholt från Oskarshamn. Folket är frånvarande.

Och var är de som påminner om min mamma? Reinulf Steen försökte kanske hålla den röda arbetarrörelsefanan högt, ett slags motsvarighet till nämnde Stefan Juholt, men kämpade med spritdjävulen. Det förtiger inte serien. 

Jag kunde knappt bärga mig till idag för tredje avsnittet. 12 veckor framåt rullar serien, varje onsdag. Tolv! Det är till att hålla en obotlig tv-serienörd på halster. Kaffet färdigt. Nu se!

Idag firar vi Hjalmar!

Idag har Helmer och Hjalmar namnsdag. Det slår mig: är det överhuvudtaget någon svensk gosse som döps till Helmer nuförtiden? Eller, för den delen, Hjalmar? Skulle inte tro det. Men det gäller väl också Lars. Och andra hederliga, "gammeldags" svenska mansnamn. 

Kevin eller Muhammed är väl mer poppis, skulle jag på rak arm gissa. Utan att gräva i saken.

I Sandvikens IF:s laguppställning, till exempel, noterar jag få med traditionellt blågula namn. Nya tider nu, evige rödvästsupportern Ekstrand! Glöm Hodin, Andersson och Jansson. Arne, Lennart och Bengt i förnamn. 

Lätta att komma ihåg till skillnad från de namn som häftar vid dagens lirare på konstgräset. Jag kan varken stava till eller uttala dem. Jo, den infernaliskt skicklige bollkonstnären i laget heter "Junior". Men också något mer, vad det nu är. Se där.

Omöjligt för mig att dagen till ära inte tänka Peter Flack och hans Hjalmar från Närkes Viiiby. Det Eva Rydberg betyder, numera betydde, för Fredriksdalsteatern, detsamma kan sägas om Peter Flack och den årligt återkommande revyn i Örebro. Utan Eva och Flack - no way.

Fast Hjalmar och hans glada gäng har förstås flyttat ut från Örebro. Till Brevens Bruk, en för mig totalt okänd ort. Kan inte placera den på kartan. Finns den ens på Google Maps?

Min dröm har inte falnat att en gång få se den oförliknelige Hjalmar Berglund, småfräck i munnen, bag i handen och tofs i håret, och de andra i revyn live. Bland dem Flacks granna fruga Kühler. 

Hjalmars fru Hilda förblir osynlig i revyn. Men ständigt omtalad.

Drömmen att få se revyn live tänds varje gång vi på E4:n passerar Viby på väg mot Lisch. Eller varje höst mot Göteborg och Stenas färja till Frederikshavn. 

Liksom jag påminns om den mordanklagade Olle Möller. När vi befinner oss i samma trakt där han for runt och krängde potatis. Var han ändå skyldig, trots att han förnekade det ända fram till gravens rand? 

Det trodde mamma. Gick nog på Möllers utseende som hon fann "lömskt". Hon hade sina föreställningar om hur människor skulle bedömas, det fruntimret. Och på det bet inga argument.

Modern som, apropå Hjalmar, mottog Hjalmar Branting-medaljen för lång och trogen insats för socialdemokratin. Jag har den i förvar. Hjalmar Branting har dock aldrig stått högt i kurs hos mig. Förlåt, mamma.

En svensk Lasalle, dämpande reformist, när revolutionsstämningar grydde i Sverige. Och något annat var möjligt. En annan väg än den valda. Socialdemokratin hade den historiska chansen. Men valde systemväkteriet framför systemförändringen. 

Om Taubin, eller "Bagdad Baudin" som vissa kallar honom för hans "sanningsrelativism" (snällt sagt), är dagens socialdemokrati personifierad, vad finns mer att tillägga? Godnatt, S!

Just nu läser jag om Hjalmar Brantings son Georg hos Ingrid Carlberg i boken Marionetterna. Politiskt långt till vänster om fadern. Döper någon sitt barn till Georg idag? Skulle väl inte tro det.

Högskolans Ekstrand som trollfabrikör?

Jag lusläser, fascinerad, Ingrid Carlbergs initierade Marionetterna: världen som politisk propaganda (2023). Hon jämför 1920- och 30-talets påverkansoperationer - försedda med vänsterförtecken - med nuets. Alltmer sofistikerade och svårgenomskådade. 

Trollens och trollfabrikernas allt centralare roll som påverkansagenter. I det fördolda. Inbjuder till spekulationer om vilka "fabriksägarna" är. Finansiärerna. De osynliga, listiga opinionsregissörerna.

Plötsligt minns jag ett tilltag när jag fortfarande stod på högskolans lönelista. Kan jag i och med det lägga till "trollfabrikör" på visitkortet? Om än föga hedrande. Kanske till och med önskar det ogjort.

Jag tillhörde den ekonomiska institutionen men lånades ut till en annan institution för att hålla en kurs betitlad Riskkommunikation. Det här var långt innan det varnades för trollandet. Men däremot förekom det allt vanligare fenomenet spin doctors.

Konsten att få saker att se ut på ett visst sätt. Det som trollfabrikerna i dag producerar. Icke minst Ryssland har avslöjats visa sig på styva linan därvidlag. Satsar enorma belopp i dessa fabriker. 

I syfte att påverka amerikanska presidentvalskampanjer och synen på kriget i Ukraina. Utan att det skall framgå att Ryssland är avsändaren. 

Osökt tänker jag: vem eller vilka drar i de trådar som Greta Thunberg och andra klimataktivister omedvetet sprattlar i? Eller: vem finansierar "förtjusningen" i vindkraft? Vem ligger bakom? Carlbergs oundgängliga bok vässar frågorna. Inget är ju som det ser ut att vara.

Man kunde bli konspirationsteoretiker för mindre.

Som vanligt kämpade jag med motivation och undervisningsleda när jag ledde kursen. Trots den utmärkta kursboken Risk Society (Risikogesellschaft, 1986), skriven av den för att vara en akademiker välskrivande, ledsamt nog framlidne sedan flera år, Ulrich Beck.

Flera intressanta projekt genomfördes förvisso av studenterna under kursen. Bland annat ägnades uppmärksamhet åt Cancerfondens metoder - roligt nog utfört av dottern till min livmedikus, onkolog på Ackis. 

Fondens insamlingar har jag alltid funnit vedervärdiga. Nu tar vi fajten mot cancern. Nu besegrar vi cancern. Förljuget. Men penningdragande. Framgångsrika kampanjer, räknat i kronor och ören. 

Människor, rädda att insjukna eller med drabbade anhöriga, lättar gärna på plånboken. Det vet de som iscensätter insamlingarna. I detta gömmer sig ett inslag av cynism. 

Mina studenter ängslades, liksom andra studenter, inför den ovissa framtiden. Kommer vi att få jobb? Vi som inte läser till fastighetsmäklare. Högskolan i Gävles populäraste, om än akademiskt tunnaste, utbildning. 

Socialdemokraternas arbetslinje lyste ideologiskt klar över salarna. Och det gäller, som sagt, att få saker att se ut på ett visst sätt. Manipulera, indoktrinera sa vi förr. Vi som slukat Palms Indoktrineringen i Sverige (1969). Och Marcuses One-Dimensional Man (1964). 

Fan flög plötsligt i mig. In med spinnandet på kursen! Jag ville testa om det fungerar. Inga protester från studenterna. De var med på noterna.

Vi gör en annorlunda grej som provocerar arbetslinjens apolegeter, demaskerar samma linjes absurda konsekvenser! Upp med ett anslag på högskolans tavlor om att fast anställning med hög lön utlovas av en företagare mot att denne i gengäld erhåller en students friska njure. 

Anslag upp. Jag var spänd på hur det skulle tas emot, samtidigt förväntansfull. Skulle det starta en högljudd diskussion? Kunde vi på detta okontroversiella sätt "klä av" arbetslinjen? Skulle någon "nappa"? Ingen reaktion nådde mig. Jag förundrades. Ingen som gick i taket?

Men så fångades tilltaget på outgrundlig väg upp av mainstream media.

En morgon när jag som vanligt slår på Text-tv fastnar blicken högst upp på löpsedeln: ERBJUDER ANSTÄLLNING FÖR EN NJURE. Det skall tillstås att jag fick kalla fötter. Det började att gå för långt. Bortom min kontroll. Glida ur den kursansvariges händer.

Jag minns inte om medierna hörde av sig, sökte mig. Det torde de ha gjort. Högskoleledningen, i sin yrkesutbildande nit, gjorde det inte. De kanske köpte det. Vad är det för fel att försöka få jobb? Studenterna vill ju bli anställda. Därför de studerar. Enda skälet.

Glöm bildning och kritiskt tänkande. Tänka fritt är stort, tänka för anställning större. 

FOTNOT. Se också Eva Ekstrand Åsén: I trollfabrikernas tid, lindelof.nu 230927

 

Vipeholm och folkhemmet

Landsfadern Per Albin Hanssons fagra tal om det svenska folkhemmet är ofta citerat. Den klasslösa, harmoniska bilden av Sverige som en enda stor familj där alla utan undantag får rymmas. Starka som svaga. Folkhemmet känner inga "kelgrisar".

Häromkvällen såg jag filmen Sockerexperimentet (2023) på SVT Play om anstalten Vipeholm. Människor kategoriserade "sinnesslöa" förvarades under förhållanden många gånger mycket sämre än hur vi behandlar djur. 

Mellan 1935-1970 inhystes flera tusen människor där. Journalisten Thomas Kanger har skrivit om Vipeholm i Idiotanstalten: reportage om ett brott (2021). 

Boken är försedd med en stark titel. Men den träffar mitt i prick. 

Dåvarande Medicinalstyrelsen kom på att man måste göra något åt den utbredda, dåliga svenska tandhälsan. Man ville vetenskapligt säkerställa att det föreligger ett samband mellan sockerintag och karies. 

Inte bara tro att det är så. Utan bevisa med "vetenskapliga" metoder. 

På Vipeholm fanns ett "material", jo, man använde den avhumaniserande beteckningen, som kunde brukas i ett "vetenskapligt försök". Vad kunde väl vara lämpligare än att göra det?

Godis stoppades i de intagna. Vare sig de ville eller inte. Mycket godis. För att undersöka om det ledde till karies. Och, simsalabim, så kunde man bevisa att det förelåg ett samband. De intagna drabbades av många hål i tänderna av allt socker. 

Ofta skadades tänder så illa att de måste dras ut. Men det stannade inte därvid.

Mellan 1941-43 dog mer än 200 patienter på Vipeholm, många av näringsbrist som en följd av "experimentet". Men vetenskaplig forskning kan inte ta några medmänskliga hänsyn, hördes det från de välutbildade "experterna". 

Och Medicinalstyrelsen drev på. (Per Ragnar lysande som iskallt överkucku, snarlika Goebbels.) Projektet måste bara fortgå. Folkhälsans värnande krävde det. Några tvingades, om så ofrivilligt, offra sig för det allmännas bästa. Utilitarismen som statsideologi.

Jag skräms av forskarnas och läkarnas villighet att utsätta maktlösa, inlåsta människor för denna utstuderade grymhet. Associationen går osökt till Nazityskland och eutanasiprojektet med vitrockar villigt tjänstgörande. 

I filmen är det en, säger en, kvinnlig läkare, som vågar protestera. Hon säger till slut upp sig när hon inte står ut längre.  

Men de andra, kollegerna, vägrar inte, de jamar med. Tiger, samarbetar lojalt med staten. Lyder påbud uppifrån utan att ifrågasätta rimligheten.

I Sverige, som ville framstå som allas trygga hem, kunde alltså detta pågå. En dold historia, ett skammens kapitel. Jag är osäker i skrivande stund på om staten har gjort avbön, bett om ursäkt. Tror inte det.

Den brutala, närmast patienthatande attityden - minns Harald Ofstads bok Vårt förakt för svaghet  - hos personal mötte jag själv på Ulleråkers stormavdelning när jag jobbade där några dagar sommaren 1970. 

Jan Myrdal tyckte aldrig om att man drog fram föräldrarnas elitistiska syn på dem som enligt paret Myrdal av olika skäl inte passade in i välfärdsprojektet. 

Men nog var deras uppfattning att det fanns de som definitivt inte hörde hemma i den moderna välfärdsstaten, i "folkhemmet".

Hur "sorteringen" och "behandlingen" går till idag behöver klargöras ur ett kritiskt perspektiv. Vad berättar alla neuropsykiatriska diagnoser som åsätts barn? ADHD, damp och allt vad de heter. Har anstalten flyttat ut i samhället?

Tjugondag Knut

Nu är glada julen slut, slut, slut, julegranen kastas ut, ut, ut.

Tjugondag Knut ska granen, enligt urgamla svenska traditioner som naturligtvis bör vårdas, ut. I mitt fall den lilla, barrfria plastgran som under många år vid juletid lyst upp vardagsrummet. Nå, jag hade förvisso även den elektriska ljusstaken i köksfönstret detta år. 

Ganska så stort format. Brun i trä. Stilig, om jag får säga det själv.

Men den stoppade jag undan flera dagar före tjugondag Knut. Trycket från grannarna på holmen upplevdes som för starkt. Jag noterade ju att ur deras fönster försvann plötsligt stakarna en efter en utan att jag hann uppfatta när det skedde. Mörker ersatte. 

Jag till och med stötte på stressade, julen avvecklande, grannar i trappuppgången, kånkande på överfulla kartonger. Julprylar så in i baljan. Och mer därtill. Inte min spartanska modell. Jag försökte skoja: "Stopp där! Halt! Ni bryter mot traditionen." De skrattade inte.

Inte kunde jag behålla min stake under rådande omständigheter. I Sandviken lärde jag mig redan i koltåldern den för avvikelser varnande, retoriska undran: "Men, vad ska folk säga!"

Julgransplundringen detta onådens år 2024 är jag ende inbjudne gäst till. Det stör inte ensamvargen som för länge sedan slutade att söka sin flock. Men som minns en plundring i avlägsen barndoms kvarter. 

Modern i den plundringsarrangerande familjen hade gjort så fint, förberett med fiskdamm, silver eller guld i rockärmen och allt som hör till enligt konstens alla oskrivna regler.

Ingen av alla de inbjudna bruksungarna infann sig. Inte heller jag, till en början. Fråga mig inte varför. Jag minns ärligt talat inte. Har väl förträngt. Min mamma tjatade med sträng röst på mig att gå. Hennes hjärta klappade för alla medmänniskor. Särskilt för "de små".

Jag gav till slut efter. Lufsade vattenkammad iväg. Det var bara ett par huslängor bort. Gruvade mig. Samtidigt som jag skämdes över att jag hade tänkt utebli.

Den ende som ringde på dörren. Översvallande mottagandet. Och så väntade fiskdamm, silver eller guld i rockärmen samt en vit papperspåse, rikligt fylld med gotta från Konsum. Underligt nog smakade inte hallonbåtar, punschpraliner, lakritspipor och annat i påsen. 

Försökte mata Sussi som ruskade på huvudet. Trugade. Men hon ville inte ha. Annars en riktig sockerråtta, den jycken.

Snart är granen med invikta grenar nedknölad i sin slitna låda för att förpassas till garaget. Om holmens infödingar kikar in så kommer de inte att upptäcka några julpryttlar hos gubben Ekstrand. Tur det. För vad skulle folk annars säga!

Bild: Jula