Som tonåring hörde det till att man absolut borde läsa Anne Franks dagbok. Inte minst min unga svensklärare Lilja på Sandvikens Högre Allmänna Läroverk puffade för boken.
Den brådmogna flickan i Amsterdam, som tillsammans med sin och ännu en familj, lyckades hålla sig gömd undan nazisterna i mer än två år. Åtta personer sammanlagt.
Den 4 augusti 1944 upptäcktes de, efter angiveri. Då hade de börjat hoppas på att krigslyckan skulle vända för Tyskland.
Signaler som nådde dem i det hermetiskt tillslutna gömstället högst upp i ett centralt beläget hus, där människor med ögon och öron dagligen rörde sig, varje ögonblick kunde därför upplevas som gastkramande och ovisst, tydde på det.
Den ende som överlevde av dem som gömde sig var Anne Franks far, Otto. Officer i den tyska armén under första världskriget.
Krigstjänsten kunde, enligt SS, ha medfört deportation till ett "lindrigare" läger, som Theresienstadt. Men han lämnade aldrig den informationen.
Jag erkänner, med skammens röda kinder, att jag aldrig läste den omtalade dagboken. Jag hade, insnöat nog, fått för mig att den främst angick tjejer. Herman Hesses "Siddhartha", däremot, låg den livsmening sökande, pubertala Ekstrand varmt om hjärtat.
För något år sedan såg jag på Netflix filmen "Min bästa vän Anne Frank". Anne och bästisen
Hannah Pick-Goslar förpassades båda till koncentrationslägret Bergen-Belsen.
Anne, född 1929, dog av undernäring och tyfus antingen i februari eller början av mars 1945. När befrielsen av lägret inte var långt borta. Väninnan överlevde, avled 93 år gammal.
Denna i massgrav vilande Anne Frank som nynazister hävdat aldrig funnits, utan påstår är ett påfund av judarna för att kunna utkräva skadestånd. Liksom det påstås att dagboken, den föreliggande versionen redigerades av Annes far, är ett falsarium.
Filmen, tecknar ett porträtt av en mycket sympatisk Anne, lockar mig att nu äntligen läsa dagboken.
"Aldrig mer!", står det i de forna koncentrationslägren. "Vi får aldrig glömma!" Tja. När människan är som hon är.
Tro inte att Förintelsens offer, eller för den delen överlevarna, stod särskilt högt i kurs efter kriget.
När Franks dagbok skulle publiceras i Tyskland, krävde förlaget att "tyskar" i texten genomgående byttes mot "nazister".
För att inte förolämpa de förra.
Jag höll på att tillägga: sporde man "vanliga" tyskar efter kriget, under denazifieringsprocessen, så hade ingen varit nazist. Alla goda demokrater. Och judebeskyddare. Inga direkta eller indirekta förövare - offer.
Man kan också tillägga att förre Auschwitzfången Primo Levis bok "Är detta en människa?"refuserades flera gånger av italienska förlag. Det som varit har farit, som Brynäs legendariske tränare Tommy Sandlin brukade säga.
Ansåg även förlagen. Rota inte mer i det där. Låt oss gå vidare.
Kanadensiskan, professor emerita Rosemary Sullivans bok "Så förråddes Anne Frank" (2024), redovisande ett tålmodigt utredningsarbete som sträckte sig över fem år och involverade en rad människor med olika kompetenser, inbillade jag mig vara en smått onödig bok.
Utan att ha läst den. Vad finns mer att säga om Anne Frank?
Kommentaren föranledd av ett mörkt, politiskt sinne. Samtiden skaver. Människan förblir människans varg. Offra din nästa, rädda ditt eget skinn.
Vad behöver vi mer veta om fega människor och angivare? De finns och har alltid funnits.
Helvetet är de andra, visste Sartre.
I mitt fall, med bittra livserfarenheter, icke minst av ryggradslösa kolleger, har det lett till att jag gärna lever enstöringens liv på holmen där vi bor.
Vem i hela världen kan man lita på, som Hoola Bandoola sjöng. Fråga dem som upplevde DDR inifrån. Vem som helst, även familjemedlemmar, kunde tjäna Stasi. Wolf Biermann
brukade rekommendera: Den du minst misstänker, där har du din angivare.
I Nederländerna kunde man tjäna en hacka på att ange judar. Många var de, angivarna. Kunde vara vem som helst, även judar angav judar. En paranoid samhällsatmosfär utvecklades. Det gällde att vakta sin tunga.
Sullivans bok är svår att släppa, för att vara akademiker skriver hon väl. Läsaren får följa i utredningens fotspår. Inbjuds att vara delaktig, med full insyn, från första början i redogörandet för processen.
Som bedrivs enligt handbokens alla regler, källkritiskt och metodiskt.
Vi får ta del av både framgång och bakslag. Det går inte som på räls. Till synes betydelsebärande ledtrådar klipps snöpligt av. Människor som tror sig minnas ändrar efterhand sina redogörelser.
Det förflutna är aldrig entydigt, ligger inte där och väntar på sanningen.
Projektet involverar FBI-utredare och forensiker, handstilsexperter, lingvister, historiker och andra fackkunniga. Intervjuer genomförs med en mängd personer som söks upp, barn och barnbarn till avlidna, de avgivna uppgifterna nagelfars.
Utredningen syftar till att med hjälp av AI och modern teknik slutgiltigt besvara frågan, som av okänd anledning under alla år efter 1945 saknat ett säkerställt svar: vem var det egentligen som förrådde Anne Frank?
Det visar sig att många misstänkta kan aspirera på rollen som skyldig. En efter en utesluts, när fakta frikänner vederbörande efter noggrann prövning, sökandet går vidare.
Processen kan jämföras med det som man inom polisen benämner kalla fall. Avslutade fall öppnas på nytt. När något tillstött som gör det befogat.
Användandet av AI i fallet Anne Frank. Nya mönster och samband kan därigenom blottläggas. Utredningsläget plötsligt ett radikalt annat än vid tidigare efterforskningar.
Det dramaturgiska greppet, "polisundersökningen", gör boken mer och mer spännande, stundtals rena krimin. Slutet, vad utredningen kommer fram till, ska inte avslöjas. Men jag lovar att det är överraskande!
FOTNOT. Noteras kan att "Anne Frank" är varumärkesskyddat. Ekonomiska intressen agerar.
