Men har jag inte redan läst den här boken?

When I get older, losing my hair, many years from now. Jo du, Pålle McCartney, född 1942. Åren de bara rusar i väg och så är du plötsligt där, utan att du fattar hur det gick till. Och dessa år som tycktes så många och långa! 

Framtiden föreföll oändlig, utan den bortre gräns som är dödens. 

Skriftställaren börjar bli gammal, riktigt gammal, nästa gång han fyller jämnt, om han får leva: siffrorna förlamande när han skumögt kisar på dem. Det är ingen hemlighet även om han gör sitt bästa för att slippa tillstå det. Spegeln numera en fiende att undvika.

Pensionär vägrar han att låta sig tituleras. Senior skall det enligt den halsstarrige heta. Låter flottare. Ofta förekommande som civiliserat tilltal söder om det artighetsmässigt sett svårt efterblivna Sverige. 

"Pensionär" framkallar rysliga minnesbilder från uppväxten i det lilla brukssamhället i skuggan av det aldrig tystnande Verket. Nedbrutna, vithåriga gamla gubbar som inte hade så många år kvar i jämmerdalen efter att ha givit sitt enda liv åt Verket. 

- Om du böjer dig ned för att sätta på dig strumporna, passa på att samtidigt plocka upp skräp.

Citerar mångårige vännen tråddragaren, ärr inristade på underarmarna efter all tråd, som också gav sitt liv åt lägret, förlåt: Verket, och som hävdar att han älskar att vara utstämplad och fri. Dock ockuperad av gammeln som han säger.

- Jag lär hålla i mig när jag går nedför trappor.

Jag stöter på arma människor som avslöjar att de våndades svårt inför pensioneringen. De visste inte hur de skulle slå ihjäl tiden när vardagen inte längre skulle vara inrutad och förutsägbar. Och verkar ha svårt fortfarande med vad göra av de lönearbetsfriade dagarna. 

Lägg till den sociala biten som det populärt men fult heter. Arbetskamrater. Gemenskapen. Kick-offs med sätta knorr på grisen. Trivselfascismens olika yttringar. 

Herregud. Själv utbrister jag omedelbart när jag träffar dessa livsförnekare: - Jag saknar INTE arbetskamrater och usla chäfer. Det enda jag saknar är lönen. Persson och hans anhang förstörde ju ett bra och välfungerande pensionssystem. ATP-systemet.

Föreläste om Søren Krøyer, dansken blev bara femtioåtta, hos PRO på deras folkhögskola i Gysinge. (Huset på bilden.) Fördomsfull, negativ till sinnet, satte jag mig i Toyotan med mina PP-bilder och kvistade i väg. 

Förväntade mig rullatorer och hörapparater. Skröpliga, stapplande åhörare. En svårkontaktbar, lättirriterad publik: - Kan du prata högre?! 

Pyttsan, där fick jag! Fräscha, välutbildade människor i god form efter alla gymtimmar. Stiliga, välfriserade damer i krigsmålning.

Men såklart, min ärade publikum hade ju sluppit det nedbrytande Verket.

Glömska är grönska, enligt Nietzsche som inte blev särskilt gammal. Sure, grabben. Värst med åldrandet är efter det kroppsliga förfallet glömskan. 

Läser nobelpristagaren Elias Canettis Party under blitzen efter ännu ett besök på stadsbiblioteket där jag börjar bli stammis. Efter några sidor muttrar min inre röst: - Men har du inte redan läst den här boken?! 

Jag känner igen den skarpögda skildringen från livet i exil i England.

Den högfärdige tråkmånsen T S Eliot, den musikaliskt reciterande och kerubliknade Dylan Thomas, kvinnotjusaren Bertie Russell (som young dog på fotot nedan) och alla andra big shots som passerar förbi. Huset John Keats bodde i. 

Spelar roll. Han skriver så förbaskat bra, Canetti. Enkelt och klart. Snärtar till med elakheter ibland. Definitivt värd läsa på nytt. En stilist att i fulla drag njuta av.

Ärkebiskopen i Gävle i dag - till försvar för oss kristna?

I dag gästar ärkebiskop Antje Jackelén Heliga Trefaldighets kyrka i Gävle. Inför detta besök reflekterade kyrkoherde Karin Sarja, i organisationsslimningens snöda tid där kyrkan inte utgör något undantag har vi bara en sådan herde i Gävle, omkring begreppet det hållbara samhället. (GD 19/2)

Hon initierar en mycket viktig diskussion som angår och borde engagera alla. Ty vad utmärker ett hållbart samhälle? Bortsett från klimataspekten. Vad kännetecknar ett samhälle värt att på längre sikt leva och verka i?

Det är lättare för mig att svara på vad som inte skapar ett hållbart och stabilt samhälle. Förstås beroende på vad man lägger in i begreppet. Hållbarhet har ju blivit ett modeord som flitigt används i tid och otid. Allt skall numera vara hållbarhetsstämplat.

Ett samhälle som inte vilar på gemensamma värderingar som alla respekterar och vårdar håller inte ihop. Ett samhälle utan denna värderingsstyrning faller sönder i parallellsamhällen. Här finner vi Sverige i dag.

I enklaverna företräds värderingar i konflikt med majoritetssamhällets hävdvunna. Jag tänker främst på den föraktliga synen på kvinnor och jämställdhet.

Enklaverna, klanernas mikrosamhällen, hotar det traditionella samhällets grundvalar.

Att få försörjer många leder till konflikter mellan grupper och samhällsurgröpning. Drastiskt stigande bidragsförsörjningskostnader (förr hette det "socialbidrag") förorsakade av alla migranter som inte kan eller vill försörja sig själva i Gävle är en varningssignal.

Till och med ett socialdemokratiskt kommunalråd i vår stad underströk detta nyligen i en intervju i Expressen. Fortsätter kostnadsutvecklingen väntar välfärdssamhällets sammanbrott.

Förföljelse på religiös grund motverkar samhällets sammanhängande. Det talas mycket om islamofobi och att det måste fördömas. Mindre om hur svårt judarna har det i Sverige. 

De förföljs och angrips fysiskt. Troligen är antisemitismen värre än på något annat håll i Europa. Fanatiska migranter från Mellanöstern är dess bärare.

I ett globalt perspektiv är vi kristna den mest förföljda religiösa gruppen. I vårt land ser vi en växande kristendomsfientlighet. (I GD 25/2 kommenteras en färsk undersökning som dokumenterar detta.)

Min bild av Jackelén är att hon inte tillräckligt, för att uttrycka det milt, står upp för och försvarar oss kristna. Uttalanden och ageranden vittnar om detta. Kyrkans ledning visar tolerans mot de intoleranta. De som föraktar och ser oss som sina fiender.

Jag hoppas att hon kan skingra min oro och växande besvikelse över Svenska kyrkans modstulna agerande. Hon är mycket välkommen bevisa att jag har fel och är orättvis.

Och jag ser fram mot ta del av vad hon lägger in i begreppet hållbart samhälle.

Dagens framträdande kan bli avgörande för om jag kvarstår som medlem i Svenska kyrkan eller inte. Jag vet att min salig mor, kyrkvärden, i förtvivlan skulle vända sig i sin grav borta i Sandviken om jag lämnar. 

Men varför kvarstå som medlem i en organisation som inte företräder och försvarar mig?
Min tro behåller jag. Den behöver ingen organisation.

Buspojksårens gåta må sådan förbli

På fotot från folkskolans första klass i Murgårdsskolan i Sandviken skulle man, om man vore elakt lagd, kunna tycka att den småleende gossen längst till vänster ser skenhelig ut. I snedlugg och hemmastickad kofta. Prydlig, väluppfostrad gosse i uppsträckt pose. 

Minst en av dem på originalfotot, innan jag beskar det, är död. Pojken närmast mig vet jag med säkerhet. Efter många år som vaktmästare på Jernvallen. Säkert flera som jag inte känner till. Vill heller inte veta. Döden nafsar ändå oss alla ständigt i hälarna. 

Det förblir en gåta att jag, en morsgris och ingen spelevink i min självbild från dessa barndomsår, blev kompis med klassens skräck Steve (på fotot en smula påminnande om Oliver Hardy, kaxigt med händerna i byxlinningen) och hans två såta kumpaner. 

En av dem Enkan. Imponerade stort på mig när han livfullt berättade för sin ensamstående mamma om våra pallningsbravader med elaka äppelträdsinnehavare som ilsket skrek efter oss. 

Ömsint och förtjust skrattade hon åt sin odygdige ättling medan hon dukade fram Trocadero och nybakad kubb åt oss. Det skulle sannerligen inte min mor ha gjort. Uppskattat våra tilltag. 

Man skulle sköta sig och vara ordentlig. Vad skulle folk annars säga? 

Pallning och någon gång hartsning av fönster ägnade vi oss åt. Oskyldigt så in i baljan med dagens mått mätt när brutala förnedringsrån hör till vardagen. Inga ligister. Buspojkar. 

Ungefär som i Siwertz Mälarpirater. Eller Richmal Cromptons Bill-böcker som min syster älskade och  läste ända upp i vuxen ålder.

Men min nervöse skollärare från och med fjärde klass ringde hem till min mamma och varnade henne att jag umgicks med Steve och kompani: Pojkar från Bruket. 

Underförstått: det vet man ju hur sådana är. De snälle Lars borde av omsorg hållas borta från dem. 

Tänk om han hamnar i kategorin ungdomar på glid! Blir först ett ärende för barnavårdsnämnden (där min mor satt).  

Till saken hör att min mamma växte upp på Bruket. Där bodde fortfarande min mormor och morfar när jag var barn. Men det visste inte min lärare.

Som sagt, det är och förblir en gåta varför jag upptogs i gänget. Jag har på nätet letat kontaktuppgifter till Enkan och Steve, tillika Åke som också var med. Gängledaren tror jag mig ha funnit. 

Men skulle jag ta modet till mig och kontakta Steve skulle det kanske bara bli: - Du får ursäkta men jag minns dig inte. Har du verkligen hittat rätt person?

Det har jag ingen lust att utsätta mig för. Gåtan får förbli gåta. 

Hur se sig själv i spegeln efter en tigandets dag på jobbet?

Snubblar över en betraktelse av turerna omkring Paolo Macchiarini. Han med de konstgjorda struparna och efterföljande svårt lidande för alla olyckligt utrustade med dylika. Vill minnas dödsfall till och med. 

Svårt låta bli att tänka Josef Mengele. Men det är att dra det för långt. Och sjukhus är inga koncentrationsläger med inspärrade, maktlösa fångar.

Men kanske samma andas barn, dessa experimenterande vitrockar, vad gäller medicinsk ingenjörsvetenskap? Utan att tyngas alltför mycket av etiska eller medmänskliga  överväganden.

Innan han knöts till det prestigefyllda Karolinska Institutet varnades det uttryckligen för Macchiarini från flera länder där han varit verksam. Men det ignorerades. 

Han var känd för att vara besvärlig. Vilket skulle kunna tyda på frimodighet. Minns när jag själv var inblandad i rekryteringar. Var referenserna översvallande goda, skäl bli misstänksam. Någon man ville bli av med. Därför sockrades det med superlativer. 

Tenderade de åt andra hållet kunde det tyda på en professionell, självgående medarbetare som inte kröp för chäfer. En sådan som den okuvlige Gunvald Larsson i Beckfilmerna. Jag minns flera sådana i organisationssammanhang sällsynta varelser. 

Medarbetare helt i min smak.

Värre i Macchiarinis fall misstankarna om forskningsfusk. Karriären viktigare än redligheten. Med fruktansvärda konsekvenser för patienterna när forskning översattes i klinisk praktik.

Nå, KI:s överhuvuden bländades så där som dylika alltid bländas när de vittrar en chans att få sola sig i glansen av duktiga medarbetare och han anställdes. Och vi vet hur det gick.

Jag är inte ordentligt insatt i fallet Macchiarini. Det skall tillstås. Men på basis av vad jag vet och att han fick hållas är jag benägen tänka tystnads- och feghetskultur. 

Kolleger som insåg vad som pågick men inte sa något. Därmed medskyldiga. Den stränga kårandans baksida?

Kanske mer än en som nu självbelåtet och hycklande konstaterar när det inte kostar något: - Det visste jag hela tiden att mannen var en bluff!

Samma sak inom den högskolevärld jag tillhörde. Tigande kolleger. Fega. Klart man kan skylla på otrygga anställningar i många fall. Man ser om sitt hus. Personlig lönesättning som straffar den kritiske. Med effekter på den väntande pensionen. 

Jag känner nära en sådan.

Allt går att urskulda eller bortförklara. Det är vi människor bra på. Bättre än på mycket annat. 

Men hur se sig själv i spegeln efter en tyst dag på jobbet?

Handberg fortsätter att skriva efter Auschwitz, tack och lov!

Vi får aldrig glömma! 
Det får aldrig hända igen!

Jag har själv stått under uppmaningarna inne i de forna dödslägren. I sorg och frustration. Vad tjänar de till? Som om uppmaningarna som jag frestas läsa som retroaktivt eller postumt syftande kunde stänga till. Spela en dikterande roll. 

Förhindra nya massmord. Nya plåganden. Äga någon som helst etisk betydelse.

Som ville vi omänskliga varelser som med brösttoner kallar oss "humanister" bättra oss. Bödlar bli änglar. Som vore vi efter dödslägren förnuftiga som aldrig förr. 

Vad hade jag i Auschwitz, Dachau, Bergen-Belsen och Sachsenhausen att göra? Vad drev mig till dessa platser? Egentligen? Jag som kunde välja bort döden innanför taggtråden. Blir det inte makabert att frivilligt söka sig till dödsläger? Förintelseturism?

Märkligt läsa en bok om fasorna och som jag har svårt att lägga bort och ta paus från. Massdödandet av judar. Sträckläser. När jag skriver till Handberg felstavar jag. Stavar streckläser. 

Jag som annars sätter en ära i att det inte skall finnas minsta lilla fel i det jag skriver. 

Felskrivningen en omedveten protest. Orden som protesterar mot sig själva? En protest mot att jag inte kan släppa boken? Som om jag drabbades av plötslig men diffus skuld? Men måste fortsätta ta rygg på Handberg.

Peter Handbergs Världens yttersta gränser: Judiska spår (Bokförlaget Faethon 2019) skildrar en resa i Alfred Döblins, han med mästerverket Berlin Alexanderplatz, fotspår till den ofattbara fasans platser i östlig riktning. Platser med utrotningens alla dolda offer. 

Jag har läst honom förr. Bland annat en bok om övergivna militärbaser som ett arv från den sovjetiska ockupationen av de baltiska staterna. Kärnvapenbestyckade, läckande rostiga ubåtar. De sovjetiska soldaterna evakuerades. Städade inte upp efter sig. 

Dras Handberg till destruktivitetens extremer med ett omättligt behov av detta? Men ingen enkel, förmäten psykologisering från min sida. Det gör inte Handberg rättvisa.

Ingen skriver om Förintelsen som Handberg. Personligt. Kunnigt. Påläst. Noggrant ned på detaljen och fragmentets nivå. Registrerar med öppen blick allt det konkreta, till synes förbifarande. Dokumenterar samtidigt som han rekonstruerar ett sammanhang. 

Han ger sig inte förrän han beskrivit på sitt eget sätt, med egna ord. Texten om det radikalt mörka förflutna - förlåt klyschan som förminskar - är en oavslutad process. För mig avslöjar han att han planerar bege sig till Belarus. Handbergs resa in i polarnatten fortsätter. 

Han vägrar gå med på att det som är borta är det. Måste vara det. Borde vara det. Allt blir till tecken. Påminnelser. Ekon. Även där det asfalterats. Plånats ut. Förnekats. Handberg letar fram. Gräver. Andas in. Sträcker sig in i det icke synliga med sina ord. 

I det postrealsocialistiska Polen är det numera lag på att man skall tala tyst om landets inblandning i Förintelsen. Med lag skall orätt och oförlåtligt försvaras. De medskyldiga skyddas, försvinna ur historieboken. Det hindrar inte Handberg. Inget hindrar honom. 

Frankfurtskolans Theodor Adorno frågade sig med retorisk överton: hur skriva poesi efter Auschwitz? Slutstationen. Vad finns att skriva, och hur, efter att den sista punkten med blod satts i civilisationens historia. Som det kunde uppfattas. 

Handberg fortsätter att skriva. Tack och lov. Även när han fläckvis brottas med misantropi. Och vem kan förebrå honom.

Åter till de yttersta platserna, förståelsens gränsland. För Handberg existerar inget efteråt. Allt som hände är här och nu. Även om vi andra vägrar att se det.

Men han kan stanna till, tveka i steget: - Vad har jag här att göra? Varför ska jag glänta på dörren till det som ändå inte går att föreställa sig - åtminstone inte med sinnena?

Bild: Dödslägret Belzec. 

Lustfyllt om den icke konstige Strindberg

Det var sannerligen mödan värt, äh - någon möda var det ju inte utan snarare lustfyllt!, att läsa Sven Delblancs samlade texter om vår främste ordmakare, i Strindberg - urtida, samtida, framtida (2006).  

Den bild jag möter hos Delblanc är den bild av Strindberg jag själv genom att läsa honom framkallat. Hos Delblanc bekräftas den genom mångårig läsning förvärvade bilden.

Mångsidigheten. Komplexiteten. Strindbergs förhållningssätt till teorier och ideologier, hur han använder dem i författarskapet. En pragmatisk hållning, om man säger så. Ingen exegetik. Använda är nyckelbegreppet. Osentimentalt, kunde man tillägga. 

Som sociologen Johan Asplund lärde oss en gång: theoria betyder att skåda. Med teorier ser vi bättre. Men låt dem inte bli några käpphästar som vi inte kliver av utan rider runt, runt på i cirklar. Man måste vara beredd att överge och skynda vidare. Vidga sitt aspektseende.

Vi börjar om, sa Lars Gustafsson. 

Strindbergs religiositet. Hans metafysik. Delblanc gör de skiftande positionerna och hållningarna i livet rättvisa, konsekventa. Han är följsam mot Strindberg. Utan att idolisera eller förnumstigt akademiskt lägga tillrätta. 

Han inser Strindbergs storhet, men därför ingen byst eller piedestal. Delblanc närmar sig en kollega, på valfrändskapens grund.  

Den nykritiska litteraturvetenskapliga skolan (om ni sett filmen Döda poeters sällskap minns ni en bok som Robin Williams lärare uppmanar eleverna att riva sönder, nykritikens bibel) är också Delblancs. Att läsa texten "inifrån". Närläsa. In i raderna! Med öppna ögon!

Inget psykologiserande. Ingen biografi. Inga "externa" förklaringsmodeller. Kvinnohataren försvinner. Den "konstige" Strindberg. Alla förvridna uppfattningar om honom som reproducerats till leda. Exploateringen, som i Enquists Tribadernas natt.

Den Strindberg jag mötte på gymnasiet - som svenskaläraren gjorde sitt bästa för att döda. Jag minns att jag i det muntliga förhöret i svenska inför censorer gavs Strindberg att analysera. Jag hade skrivit stora A på uppsatsen. 

Men jag var inte särskilt motiverad när jag skulle svara inför censorerna denna majmånad med annalkande sommar utanför fönstret. Tvärtom.

Länge dröjde det innan min strindbergläsning tog fart efter gymnasiets ökenår. 

Läraren - jag tror han hette Danielsson och jag hade honom även i engelska, han talade med vad han trodde var  utpräglad Oxfordengelska - hade lyckats skrämma bort Strindberg från mig.

Men när jag väl återkom, när det var dags, blev det volym efter volym, mitt privata bibliotek är välförsett med den oundgänglige Strindberg som aldrig slog sig till ro. Romaner. Dramatik. Poesi, Stridsskrifter. Inferno. Allt. Men ingen om-litteratur utan primärkällan. 

På väggen över skrivbordet två porträtt. Uppfordrande blick! Refraktionären. Upprorsmakaren. Frätande under det som kallats Strindbergsfejden. Hyllad av den framväxande arbetarrörelsen. En folkets författare. 

Andra än Delblanc som avhandlat Strindberg? Myrdal förstås. Lagercrantz. Kommer i hastigheten inte på någon mer. Men ingen klår Delblanc. 

De prekära fler än de proletära - men inget uppror att vänta

Karl Marx samhällsteorier ledde honom till att se en röd framtid framför sig. Det var enligt honom oundvikligt. I och med att proletariatet beträtt den historiska scenen. Intet hava proletärerna att förlora, endast sina bojor. Kapitalismens dödgrävare per definition.

En klass för sig som det marxistiska språkbruket lyder formeras. Ett kollektivt medvetande utvecklas, en kamp för gemensamma intressen frammanas genom bildandet av fackföreningar och partier. 

En samlad arbetarrörelse som arbetarklassens vapen i klasskampen. 

Det var Marx och då, det. När morgondagarna sjöng. 

Farväl till proletariatet hälsade den insiktsfulle André Gorz. Det traditionella proletariatet, industriarbetarklassen, har minskat kraftigt i länder som vårt. Fackföreningarna dansar 
tango med arbetsköparen. Socialdemokratiska partiet flörtar med medelklassen.

Den tidigare relativt skyddade medelklassen vars läge blivit alltmer prekärt. Guy Standing och andra använder därför begreppet prekariatet om en deklasserad medelklass placerad i samma rangliga båt som många andra. 

Man kunde också säga working poor. Människor arbetar och gör rätt för sig men klarar sig ändå inte. Den socialrealistiska filmen Rosie (2018) illustrerar detta. Familjefadern har ett arbete, förvisso lågavlönat och osäkert, men familjen tvingas använda bilen som bostad.

I bästa fall via det sociala få hjälp med en övernattning. Dock bara enstaka nätter.

För flera år sedan skissade jag på en bok med titeln Samhällets olycksbarn. Titeln inspirerad av Victor Hugo. Alltfler hamnar i utsatthetens kategori. I och med att skubb-ekonomin breder ut sig och de fasta, trygga anställningarna blir en bristvara.

Kollektivt tänkande, som när Marx skrev, ersätts av ett atomiserat i den socialdarwinistiska samhällsatmosfären. Makten har intet att frukta när koncentrationslägersdiskursen, för att dra till med ett överdramatiserande ord, är förhärskande.

Läser en nyskriven artikel om lägret Ravensbrück och de kvinnliga fångarna. De stal hänsynslöst av varandra. Gick bokstavligen över lik för att komma åt en brödbit. Medkänsla och solidaritet mellan fångarna? Glöm det. Var och en sig själv närmast. För att överleva. 

Vad med de gula västarna i Frankrike? Måhända ett frö till något. Men kanske för 
heterogena, därmed ligger splittring och oenighet hela tiden på lut. Jag är och förblir tveksam. 

Studentrevoltens ikon, Herbert Marcuse, hyste en romantisk uppfattning om vilka som enligt honom var upprorets bärare. Den traditionella arbetarklassen är välintegrerad i systemet och småborgerlig i sina värderingar. Det kan man hålla med om.

Men en systemomvälvande revolt från outdrops och andra lösa element? Nej, det sätter jag ingen femma på. Makten kan sova lugnt. Stenkastning och fönsterkrossning från och till. Det är allt. Systemet består. 

Det går inget spöke genom Europa, kommunismens spöke som det hette i Kommunistiska manifestet. 

Migrantnidingarna i Trollhättan och annorstädes tillhör enbart de kriminellas rakt igenom destruktiva kategori. 

Fotnot. I boken Tio Guds bud reinvented har jag tillsammans med konstnären Erling Öhrnell försökt fånga vilka tysta normer som styr i det socialdarwinistiska samhällsklimatet.