Hösten 1969 skrev jag min C-uppsats i u-landssociologi om Kuba. I princip helt utan handledning. Träffade min utsedde handledare Olavi Junus, i och för sig en mycket inspirerande person med karaktär, två gånger under uppsatsskrivandet.
Två korta gånger. Vid starten och när jag efter årsskiftet 69/70 lämnade in den färdiga uppsatsen.
Lånade travar med böcker om Latinamerika på Dag Hammarskjöldbiblioteket som på den tiden låg nere vid Fyrisån. Kompletterade med böcker inhandlade på Lundeq. Satt hemma i mitt inackorderingsrum på Geijersgatan på Luthagen och skrev för fulla muggar.
På mekanisk skrivmaskin, Tidigt om morgonen och sent om aftonen kunde mitt flitiga knatter höras. Upp med tuppen, ned med stjärnorna på himlavalvet.
Landade i över 100 tättskrivna sidor. Märk väl: utan att någon annan under det febrila skrivandet läste min text och synpunkterade. Det hade den nog vunnit på.
Trodde aldrig jag skulle få komma till Kuba, vågade inte tro annat än att det skulle stanna vid en dröm. Resor dit var faktiskt på gång under årens lopp. Men blev av olika anledningar aldrig av.
Men i december 2009, fyrtio år efter uppsatsen, ankom jag så Havanna. Det gamla rödskägget betaget från första stund. Glömmer aldrig känslan när planet efter en lång, krävande flygtur sänkte sig ned mot Kuba.
Slagord på husväggarna. Patria o Muerte! Venceremos! Muralmålningar med Fidel, Camilo Cienfuegos (omkom i en mystisk flygolycka) och Che.
Den sistnämnde, vars ansikte mötte mig på en affisch i mitt rum på Geijersgatan, hedrade vi med ett besök i Santa Clara där hans reliker förvaras. Nådde staden efter en busstur där den mytomspunna Grisbukten passerades.
Che var bestämt emot att politikerna skulle leva på en annan, läs: betydligt högre, materiell nivå än uppdragsgivaren, folket. Icke minst därför avskydd av politrukerna i öst. Nomenklaturan. Den nya klassen, som jugoslaven Milas skrev om.
Såg i går eftermiddag, när vårsolen brände och persiennerna måste släppas ned, Kusturicas dokumentär om Pepe, den folkkäre presidenten i Uruguay. Med en bakgrund i Tupamaros, stadsgerillan. Många år i fängelse. Hans universitet.
Vägrade leva privilegierat. Körde omkring i en liten blå folkabubbla. 70 procent av lönen avsattes varje månad till en investeringsfond för byggandet av bostäder åt fattiga.
Därifrån, från honom, hämtar jag det om att politiker skall ha små fickor. Men stora hjärtan. Samma ideal som Che Guevara. Jämför med våra politiska "ledare"! Små skallar och stora fickor. Berikar sig själva. Och vi, det förslavade folket, låter dem hållas. Värst av allt.
Efter den utmärkta dokumentären, se den!, lyssnar jag till Victor Jaras sammetslena röst på Spotify. Jag kan inte spanska. Men minns väl Cornelis platta med Victor Jara-texter på svenska.
Nora Krugs Heimat. Ett tyskt släktalbum (Norstedts) förefaller vara en barnbok när man hastigt bläddrar i den. Teckningar och barnslig handstil på sina ställen. Men ingen barnbok denna till formatet svårhanterliga bok som till formen liknar ett seriealbum!
En vuxen kvinnas djupt reflekterande resa tillbaka till det förflutna, en smärtsam resa driven av svårbearbetade känslor av skam och skuld. En ärlig resa utan lojalitetens eller självbevarelsedriftens skygglappar.
Krug har lidit svårt av sitt tyska påbrå, försökt dölja sitt arv i umgänget med icke-tyskar, aktat på sina ord och hur hon framstått. Men ställer sig samtidigt de frågor som i den kompakta nationella tystnaden efter kriget aldrig ställdes i det krossade Tyskland.
Vad gjorde egentligen hennes släktingar i Tredje Riket, framförallt de manliga? Speciellt morfar Willi. En manlig släkting, Krugs farbror, stupade blott arton år gammal på östfronten i juli 1944. (Fotot)
Bilden av morfadern inte entydig. Han var medlem i nationalsocialistiska partiet. Blev han det för att han måste? Annars svårigheter med att fortsätta driva sin körskola. Eller stödde han mer aktivt nazisterna?
Rasideologin med Förintelsen på programmet. Det morbida hatet.
Judar mördades i hemstaden Külsheim utanför Karlsruhe. Dränktes i fontäner mitt i staden. Bevittnade han detta? Sade han någonting när judar deporterades? Protesterade han?
Krug plågar skoninglöst sig själv med frågor hon aldrig kan inhämta klargörande svar på.
Men frågor hon inte kan låta bli att upprepa. Som att peta i ett öppet sår. Såret som är gemensamt för alla tyskar.
Efter kriget, under denazifieringens process, hamnade morfadern i segrarnas domstol. Hur skulle han klassificeras?
Fri kunde han inte gå. Till skillnad från många andra som sedermera hamnade högt upp i den västtyska staten. Men skulle han anses belastad, mindre belastad eller ”bara” etiketteras medlöpare?
Med hjälp av intyg från olika personer, en av dem en judisk vän vars åldrade son Krug kontaktar, som vittnar om att han inte var någon aktiv nazist, etiketteras han till slut Mitläufer.
Därmed kan han starta sin körskola på nytt. Nu och resten av livet officiellt en Mitläufer.
Krug är noggrann och enveten i sitt genomlysande av det förflutnas mörka provins. Hon söker upp arkiv. Talar med släktingar. Granskar dokument. Letar bevis. Lugnas. Oroas.
Kastas känslomässigt fram och tillbaka. Besparar sig själv ingenting i det fragmentariska, som det måste bli, genealogiska sökandet.
Hon vill finna sina rötter, sin Heimat, detta mytomspunna begrepp i Tyskland. Och som nazisterna blodade ned. Sidorna kantas av vemod och sorg. Sensucht. Längtan.
Hon har oåterkalleligen förlorat något. Men ingen människa kan leva utan en Heimat. På omslaget blickar författaren, Caspar David Friedrich-inspirerat, ut över det konstnärligt förevigade landskapet.
Jag skriver till Peter Handberg, författaren till den fantastiska boken Världens yttersta platser om Förintelsen i öst. Han känner inte till Krugs bok. Berättar att han kommit över ett privat fotoalbum med bilder på befälspersoner i lägret Sobibor som kopplar av.
De njuter av sin fritid, skrattar och ser glada ut. Under arbetstid mördare. Helt vanliga män som Christopher Brownings bok träffande hette.
Bearbetningen av det sår som inte läker, aldrig kommer att läka, fortsätter.
Krugs hjärtskärande fråga i den starkt berörande boken: - Hur skulle vi ha varit som släkt om kriget aldrig brutit ut?
Ja, eller om Tredje Riket aldrig varit.
Dagsutflykt till Väddö i Roslagen för att besöka släkting som förlorat sin livskamrat efter många innehållsrika år. Änklingen brottas med övergivenhet och efterlämnandets obarmhärtiga ensamhet.
Till huset på Väddö har han förflyttat sig från Stockholm för en frivillig karantän i coronavirusets spår.
Vi färdas genom Norduppland, med en växande brist på toalettpapper och pasta, där jag har mina rötter på min fars sida. Han lämnade Försäter och Skärplinge för jobb på Sandvik. Och blev kvar i staden i skuggan av av Verket livet ut.
Upplänningar var inte väl sedda bland de självtillräckliga metallarbetarna. Initieringsritualerna nere i Verket var heller inte nådiga. Rena mobbningen.
På Österlövsta kyrkogård, en av de vackrast belägna i Sverige, vilar mina farföräldrar. Träffade dem aldrig men tillser deras grav. Farmor födde tio barn. Nio överlevde. Hon gick bort innan hon hunnit fylla femtio.
På kyrkogården i Häverödal sover min fars farbror Vilhelm den eviga sömnen. Hans livshistoria både romantisk och sorglig. Han förälskade sig i dottern till en rik bonde. Känslorna besvarade. Men en omöjlig allians, bonden sade blankt nej till den fattige friaren.
Vilhelm drog till skogs, bosatte sig bortom allfarvägarna i en liten stuga. Försörjde sig på diverse ströjobb. Unnade sig en pilsner då och då. Men inga excesser.
Ingen Thoreau med sitt tillfälliga Walden. Vilhelm lämnade inte skogen. I sin lilla stuga med lucka på dörren för katten att smita ut och in via.
Änklingen vi besöker längtar efter en ny livskamrat på ålderns ensamma dagar. Vilhelm däremot sökte aldrig träffa någon annan kvinna. Det fanns bara en för honom.
En olycklig kärlek. Och som det heter i den gamla visan: Det är den tyngsta sorg som solen övergår / Att man skall älska nån man aldrig får.
Vilhelm dog allena i sin glänta i skogen bland småfåglarna som landade på hans axlar för att bli matade när han satt i solen på förstutrappan.
Över den mäktiga bron till Väddö, sedan till höger. Tar man till vänster passerar man platsen där en annan Vilhelm, Moberg, klev ned i vattnet för att dränka sig. Hans stund på jorden var över. Författaren satte själv sista punkten.
Väl framme vid resans mål slår vi oss ned på verandan, Östersjöns vågor rullar i hård vind, i horisonten anar man färjan till Eckerö, vi spisar delikat lammkorv med béarnaisesås (bea som man säger i Gästrikland) och pratar om livet. Tre sjuttioplussare. Vad som återstår.
Hur långt kan vi ha kvar? Frågan, den fullkomligt omöjliga, bör inte ställas varje dag. För sinnesfridens skull. Men den ligger latent i sinnets utkanter och ruvar hela tiden.
Allt medan dagarna och andra människor går.
Cancersjukvård är i allt väsentligt akutsjukvård. Insatserna syftar primärt till snabba effekter, i svåra fall överlevnad. Att sätta in en så tuff och effektiv behandling som möjligt så att patienten överlever attacken.
Förresten, ordet attack. Jag är egentligen inte alls förtjust i den militanta metaforik som omger cancern. (Kräftan som man sa i Sandviken.) Typ: Kriget mot cancern och liknande. Susan Sontag, själv avliden i cancer, skrev en bra bok om just metaforiken runt sjukdomar.
Var finns de exakta orden för sjukdom och smärta? Klarar vi oss eller står vi oss slätt utan metaforer? Vad är inte metaforer?
Behandlingsframgång kan förklaras om patienten lever åtminstone fem år efter avslutad behandling. Tio år är i detta livshotande sammanhang en evighet.
Onkologers krassa tidsperspektiv är ett annat än vanliga dödligas (sic!) förhoppningsfullt färgade. För vad är fem eller tio år mer än något snabbt förbipasserat i en människas korta levnad?
Men vad med behandlade - jag använder aldrig ordet botade - som lever längre än så, längre än fem eller tio år? Långtidsöverlevare som min UAS-specialist Hans presenterade mig för en ST-spoling. Undertecknad ett rart exemplar. Jag tyckte inte om ordvalet.
Efter tio års överlevnad, efter en mycket hård behandling och tjänat som försökskanin, beforskad på nytt av ett internationellt team med frågan om än inte uttalad så bokstavligt:
- Hur i hela friden har han fixat det så länge?
Biverkningar blir det av behandlingen, det är ofrånkomligt. Även på längre sikt. Men det är inte populärt att tala om dessa i det förhärskande korttidspersperspektivet.
Numera går man i alla fall från onkologernas sida med på att kronisk trötthet, fatigue, är en sådan biverkning på längre sikt.
Inte lätt att leva med denna tärande trötthet. Fråga mig. Ofta klarar jag det. För det mesta. Med gott humör. Vågar jag påstå. Men det är min närmaste omgivning som skall svara på detta.
Tänker ibland för att morska upp mig själv: - Vilket är alternativet? Räcker samtidigt ut tungan åt liemannen.
Vissa dagar svårare än andra. När orken tar slut vid lunchtid. Och livet blir ett halvdagsliv. Varken mer eller mindre.
Sedan har vi de subjektiva biverkningarna. Påverkan på livskänslan. Inte heller intressant för de strikt medicinskt inriktade behandlarna. I Läkartidningen (nr 47 2007) benämnde man patienternas egna, subjektiva berättelser patografier. Viktiga.
Min yngsta dotter, doktorerad på KI, skulle vilja ägna sig åt just de subjektivt förmedlade biverkningarna. Men hur få till finansering?
- Är han le mot henne?
Alternativt: - Men han är i alla fall snäll! När hon inte kunde komma på något bättre att säga om någon som sonen dristat sig till att tala om i nedlåtande ordalag. Min barnsliga invändning: - Men det är ju kor också! Det senare dock inte sant. En farlig myt.
Vilket jag i min okunnighet inte visste en varm sommarmorgon vid Ale stenar i Skåne när jag dumdristigt begav mig rakt in i en tätt sammanhållen kohjord för att skingra den. Och därmed möjliggöra passage för min hustru.
De flyttade sävligt på sig de goda kossorna och beredde tjänstvilligt väg för oss men kunde lika gärna spetsat mig, den framfusige, på ett horn. Kor är inte att leka med. Respekt!
Min mor rätade ut tillvarons komplexitet med hjälp av ett antal förnumstigheter - ordet används inte värderande - som hon ständigt gav uttryck för. Jag vet inte om salig Johan Asplund skulle benämnt det käpphästar. Men det är möjligt.
När jag alltmer förvandlades till ett retoriskt framstormande rödskägg: - Om man håller på så där får man inget jobb.
I bakhuvudet fanns alltid konkreta exempel ur den digra erfarenhetslådan som varnande plockades fram: - Akta så att du inte blir svartlistad som Erik!
En släkting som sympatiserade med kommunisterna. Mamma var socialdemokrat. "Kommunister", det var händigt folk och icke att lita på: - De vill ha det som i Ryssland.
Förnumstigheter fyller kanske en betryggande funktion. Ett tag upprepades det från Brynäs håll medan förlusterna till alla supportrars förtvivlan haglade: - Vi är på rätt väg.
Efter varje match denna, höll jag på skriva, självbedrägeriexercis.
Mammas rolige och runde kusin William, dog knall och fall blott 52 är gammal under en joggingrunda, tränade fotbollslaget SAIK. (Sandvikens AIK, se bilden.)
Jag tror de till och med under hans tränarskap låg i allsvenskan. Inget segerrikt lag på den gröna mattan.
Vann i bästa fall en match. William aldrig tilltufsad utan förhoppningsfullt efter varje förlust: - Ett fall framåt.
Per Gunnar Evander citerar det i en av sina böcker. Kommer i hastigheten inte på vilken.
Min egen favorit som jag fann även hos Delblanc i Hedebyböckerna: - Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt.
Lämplig att ta till i värdegrundens Sverige när man inte tycker som de korrekta.
Jag vet att jag skrivit om detta tidigare. Förlåt att jag upprepar mig. Kanske bearbetar jag ångerfullt ett magplask. Det hela dök upp på nytt när jag läste en artikel om Löfvens havererande, för så måste man med mina ögon bedöma det, ledarskap.
Andra, läs: de partitrogna, må värdera hans insats annorlunda. Det lär de säkert göra om jag känner dem rätt.
För några år sedan var jag inbjuden till en socialdemokratisk förening i Gävle. Med koppling till forna arbetarstadsdelen Brynäs som det dessa dagar stukade hockeylaget med alla förtvivlade supportrar emanerar från. Hjälper inte att vi klådde ärkefienden häromdagen.
Åtminstone höll partiet till i en källarlokal belägen på en av tvärgatorna ett stenkast från folkskolan där Lasse Strömstedt, sedermera fängelsekund och författare och med åren fyrkantig gråsosse, var elev. Ingen vidare snäll sådan, enligt initierade.
Jag bor på gångavstånd från Brooklyn. Kvällen ifråga packade jag ned mina medborgarlönsböcker och knallade dit. Inte alltför lätta steg. Jag brukar känna på mig när det skall gå åt fanders med ett offentligt framträdande. Och det gjorde jag även nu.
Mannen som bjöd in mig var som jag förstod det nyinflyttad till Gefle. När han hörde av sig bad han mig komma och prata om medborgarlön, eftersom det enligt honom behövs ett nytänkande inom socialdemokratin. En varningsklocka ringde omedelbart inom mig.
S och nytänkande?! Skulle inte tro det. En stelnad rörelse, fast i sina överspelade tankefigurer. Ändå tackade jag obegripligt nog ja. Smickrad?
Många på plats. På första bänk en socialdemokratisk riksdagsledamot: Elin Lundgren. (På bilden i röda glasögon framför "arbetsplatsen".) Skeptisk för att inte säga föraktfull min från första sekund.
När det inbjöds till diskussion efter mitt uselt framförda föredrag tog hon snabbt till orda och hyllade den förkättrade arbetslinjen.
Medborgarlön - vilket trams! Låter som ett socialbidrag, som en karl som presenterade sig som brandman fräste. Lundgren mumlade något om att medborgarlön ingenting annat är en kvinnofälla.
Inte blev det någon diskussion värd att skriva hem om. Jag kom snart av mig. Tröttnade. Dålig sinnesstämning efteråt.
Läste som sagt häromdagen en artikel om Löfven. Sänket som han kallas. Eftersom han försämrar opinionssiffrorna för S så fort han öppnar munnen. Hur möjligt att en sådan inte puttas bort?
Artikelns huvudfråga. Svaret givet. Inom S råder en lojalitet starkare än Kungsberget.
Partipiskan viner över huvudet på riksdagspolitikerna. Och med ersättningar högre än vad många universitetsprofessorer har i lön sitter de lydigt stilla i bänkarna. Tigande partiboskap för partiledningen att fösa omkring med.
I en intervju med Lundgren avslöjade hon att hon inte delar den omlagda - vilket den i och för sig inte är - migrationspolitiken i riktning mot åtstramning. Men att hon röstar mot sin uppfattning och med majoriteten, för så gör man bara.
Kunde man då inte lika gärna ställa in en pappersfigur i riksdagsbänken?
Löfven kan sitta lugnt - ett tag till. Med sådant folk i båten.
Stig Dagermanpriset som varje år i juni delas ut i Älvkarleby, den norduppländska ort där Dagerman vilar i sin grav efter självmordet på 50-talet, skall enligt statuterna gå till:
En organisation eller en person som i Dagermans anda verkar för det fria ordets betydelse och tillgänglighet.
Genom åren har priset flera gånger tilldelats personer som det funnits skäl att sätta frågetecken för. Kanske snarare mot prisutdelarna och deras motiv för val av pristagare.
Jag har vid något tillfälle skrivit om detta men såklart inte vunnit något gehör. (https://www.gd.se/artikel/debatt-sallskapets-dagerman-ar-inte-min) Som om jag svurit högt i kyrkan. Eller förolämpat godhetens oförvitliga apostlar.
Att priset skulle kunna tilldelas Gunnar Sandelin som tidigt kritiskt men på faktagrund belyste migrationspolitiken, eller en oförtruten som Joakim Lamotte, nedsättande kallad "swishjournalist" och hånad av systembärande kolleger, eller en gatans subversive konstnär som den åtalade och dömde Dan Park (bilden) är förstås fullkomligt uteslutet.
Inte med pk:are som Arne Ruth, tidigare höjdare på pk:arnas husorgan Dagens Nyheter, och Bengt Söderhäll, känner väl till den mannen från mina år på Högskolan i Gävle, som tagit till sin uppgift att förvalta Dagermans intellektuella arv.
Sandelin, Lamotte och Park. Sådana som kompromisslöst och med risk för eget liv i Lamottes fall verkar för yttrandefriheten. Men icke rumsrena nog att komma i fråga för pris och högstämda ord.
Undrar vad den frihetligt tänkande Stig Dagerman tycker där borta i sin grav på andra sidan vattenfallen, dessa som i samband med prisutdelningen öppnas?
I år tilldelas krigskorrespondenten Magda Gad det ärorika, som det idealt sett borde vara, priset. En mycket modig och orädd journalist som rapporterar från farliga krigshärdar. Värd all respekt och den största beundran.
Men om vi följer statuterna? Minns: det fria ordets betydelse och tillgänglighet.
Dagerman skrev sin hudlösa bok Tysk höst om armodets efterkrigstyskland. Klart man kanske kunde säga att Gads rapportering liknar ansatsen i denna och att hon verkar i Dagermans anda. Men det tycks mig en smula långsökt.
Så, jag är även denna gång tveksam till juryns val. Elakt kunde man tillägga: de gör det lätt för sig. Valet av Gad tycks dem säkert oantastligt och riskfritt. Riskerar bara kritik från undertecknad. Och den och honom kan man snabbt avfärda.
Gads spydiga kommentar efter att Lamotte burit skyddsväst i ett debattprogram i tv bortser jag från. Den var totalt onödig. Och svårbegriplig för den som följer henne och skaffat sig en sympatisk bild av den oförvägna. Olycksfall i arbetet? Ställa in sig i ledet?
Onödig, som sagt. Hon kunde gott låtit bli.
