Dasein

 

P tjänstgjorde som studentpräst på den högskola som betalade min (låga) lön. Han höll en vad han kallade "livsvandring" med studenterna som stämde dem till allvar. P lämnade Gefle för Skånes böljande landskap.

Åren gick, som de plägar göra vare sig man vill eller inte, utan att vi hade kontakt. Men nu har vi fått det.

P begår texter i skissformat som är levandegörande och präglade av närvaro. Min favoritfilosof, de rättrogna må kalla honom nazist hur mycket som helst, Martin Heidegger, gav mig ett av mina favoritbegrepp: Dasein. 

Inte lätt att översätta, utan att det förlorar i betydelse. "Närvaro", "vara här och nu".

Jag tror att Heidegger, som var existensfilosof i Søren Kierkegaards anda, bäst tillämpas om man lever hans begrepp. Och det gör P. Jag tycker att jag däremot ofta brister i att "Da sein". Har alltför lätt att försjunka i melankoli och svartsyn. 

Kan känna ganska så ofta, för att låna ord från poeten Obstfelder, att det är som om jag befann mig "på fel klot". 

Samtiden skaver, jag vantrivs i den. Inte bara samtiden, själva livet skaver.

Kanske kan det faktum att jag befinner mig i en fas där det är sent i livet spela in. Med döden i hälarna, denna envise följeslagare som jag hatar. Uppmanar mig själv: tag en dag i taget och lev som vore det den sista. 

Javisst, det låter klokt. Men hur gör man? 

Nå, jag har blivit mindre försiktig, min mors uttryck, med pengar. Det är bra. Skadades av att ha lite pengar samtidigt som jag hade barn och familj, det måste räknas på allting. 

Men nu må kosingen lämna kontot. Jag reser och far, bor på hotell, käkar på restaurang, utan att först se efter om jag "har råd". Lever på stor fot, ett annat av min mors uttryck. Hon hade aldrig mycket pengar. Men generös, uppfostrad så på bruket.

Inte sitter det i vägen att P är mycket idrottsintresserad. Håller på klassiska Landskrona Bois som harvar i en lägre division. Förr hade de så sabla snygga dräkter, svart och vitrandiga. Lite Juventus över den sobra dressen. Har de kvar ränderna? Måste höra med P.

Som i förbifarten nämnde "Lill-Strimma", Sveriges bäste hockeyspelare någonsin. Jag minns en gång när vi var på väg till Söråkers Folkets Hus, inbjudna för att inleda ett seminarium. Passerade platsen där Strimma förolyckades, tjugoåtta år gammal. 

Efter en galen omkörning. Den gudarna älskar dör ung. Äh, struntprat. 

Bild: Claes Cronqvist, Landskrona Bois. (Expressen)

Jag vill inte hållas underrättad!

"Men det stod ju i tidningen!" (Pensionerad sjökapten som litade fullt och fast på det som serverades av morgonblaskan.)

Lena Andersson, hon som hånade fattiga föräldrar som ingen mat har att ställa på bordet åt sina barn, har tydligen i SvD givit sig på Alex Schulman som tydligen tagit illa vid sig. Jag läser inte SvD, det var en rubrik som svischade förbi och lade beslag på uppmärksamhet.

Den där Schulman fick ur sig en usel bok om morfar Stolpe, ångrar att jag läste den. Tydligen uppskattades den av hejarklacken på Stureplan. De borde läsa Sven Stolpe, som KUNDE skriva. Till skillnad från ättlingen. Ibland faller äpplet ljusår från päronträdet.

Jag läser varken Svenskan eller Dagens Nonsens. Heller inte Aftonsnaskan, där en pk-flane som Anders Lindberg håller till. Liksom Sima och vad nu puckona heter. Expressen tittar jag i (på nätet), för att se om Nina skrivit. Det är ett bra fruntimmer med pennan i sin makt.

Jag slår på TV4 varje morgon till kaffet. Inget ljud på. Jo, snabbt som ögat när reklamen för ICA kommer. Med Kjellman och Reuter, de är ju fullkomligt lysande. 

Jag har inte sett 3-reklamen på länge, saknar den. Helt galen. "Har do nya skor, José?" När han kommer inklapprande på höga 3-dojor. "Neej, jaag har bydd till 3." Kanske plockades den bort, det talades ju bruten svenska av tämligen mörkhyade.

SVT undviker jag allt jag kan. Propaganda-tv, stats-tv. Rysligt, blodtryckshöjande och hälsovådligt. När min närstående (doktor i kommunikation) kikar på Rapport, passar jag på att göra något annat. Plocka undan efter middagen, till exempel. 

Varje morgon läses Berliner Zeitung och Berliner Morgenpost på nätet. Sedan Sporten i GD, bevakar Brynäs inför allsvenska starten och gör det fylligt. Därefter kikar jag på Samnytt och Samtiden som avslöjar det som gammelmedierna inte skriver om utan mörkar. 

Känslan stark av att leva i det som utmärkte Nazityskland och DDR: tvåspråkigheten. Det officiella språket (maktens) och så sanningens. Lingvisten Klemperer skrev träffande om tvåspråkigheten i Tredje riket. 

Jag gör mitt bästa, men det är förbaskat svårt att undvika gammelmedierna. Rätt vad det är så flashar något förbi på datorskärmen. Förstör mitt humör som jag gör allt för att hålla uppe.

Jag vill INTE informeras (utsättas för propaganda). Jag vill INTE veta (har till och med en gång hållit en högskolekurs i "okunskap" med titeln "Kunskap och tystnad"). 

Det enda jag vill är att långsamt flanera genom tillvaron, djupt försjunken i inte särskilt intelligenta funderingar som ibland blir till en text. "Du är allt bra händig, du." Skulle de sagt i Sandviken. De visste, de. Och inte f-n läste de några stockholmstidningar.

Bild: Grumpy old man i Bov (!), Søndersjælland. Nära dansk-tyska gränsen. 

 

Kåsörer och akademisk stillöshet

”Hemmets” sa vi i familjen Ekstrand kort och gott om den välmatade tidning som varje tisdag skickades ned i brevlådan. (Detta utspelade sig på den gamla goda tid när post delades ut varje vardag.) 

Rena högtidsstunden när jag, likt Kronblom, intog ryggläge på kökssoffan, den rykande färska tidningen i nypan, medan mamma stökade borta vid spisen. Skrammel med kastruller och lock har jag därefter alltid upplevt som lugnande för sinnet.

För några år sedan återupptog jag prenumererandet på Hemmets. Favoritsidan, läste den alltid allra först, innehöll Staffan Wictorins uppsluppna kåserier om allt mellan himmel och jord. Ofta initierade recept på maträtter från läckergommen, proffsiga amatörkocken Wictorin.

Men så en vecka var han plötsligt putz weg. Till min ohöljda besvikelse. Jag mejlade genast chefredaktören (som numera fånigt nog skall tituleras”editor”) för en förklaring. Goddag yxskaft, mig som trogen läsare förnärmande, till svar. 

Jag misstänker att Wictorin plockats bort av åldersskäl, ren och skär åldersdiskriminering. Trots hans många, utgår jag ifrån, läsare. 

Men i Sverige infinner sig den yrkesmässiga ättestupan den dag då man enligt lag räknas som ”pensionär”. Hur pigg och kry, klar i knoppen, du än är. 

Tidigare populära nyhetsankare på tv har offentligt uttryckt sitt missnöje över att fösas bort från jobbet och rutan enbart för att de fallit offer för det lagstadgade åldersstrecket. Ung och vacker skall man vara för att komma ifråga. Lägg till korkad och obildad - jobbet är ditt.

Jag hyser, apropå Wictorin, den största respekt för kåserandet - formen är innehållet. Även om kåsörer inte står särskilt högt i kurs bland akademiskt utbildade bedömare. ”Kolumnist” eller ”krönikör” låter finare. 

Men ta sådana som signaturerna Cello och Red Top, för att inte tala om Bang och Doktor Gormander. Eller Jolo. Suveräna stilister! Och som vi alla borde veta vid det här laget: att skriva enkelt och vardagligt är det svåraste som finns. Krångla till det klarar ju vem som helst.

Någon akademisk karriär hade många av dessa textunderhållare inte kunnat göra - om de nu velat det. De skrev för bra. Samma sak tillät jag mig sturskt säga om mig själv. Att jag skrev för bra för akademin. ”Det är till att vara stor på sig”, skulle mamma ha muttrat.

Nå, skulle det sättas stilpoäng, blev inte många av Alma maters proselyter godkända. Du kan

göra framgångsrik akademisk karriär trots att du skriver som en kratta.

Jag minns Gert Nilson, förläggare på Bokförlaget Korpen, som avslöjade hur han slet med de manus som en känd, även internationellt, sociologiprofessor vid Lunds universitet försåg honom med. 

Gert kämpade med kommatering och meningsbyggnad för att få till en bok som kunde ges ut.

På samma eminenta förlag fanns faktiskt en stilist av guds nåde, kultursociologen Johan Asplund. En njutning att läsa honom. Inte bara för stilen, lika mycket för de originella perspektiv han anlade på till synes triviala ämnen. 

Som hur grannar hälsar på varandra när de möts. Eller hur vi tror oss vara sociala när vi i själva verket är raka motsatsen med vårt pladder. En svensk Roland Barthes med sin perspektivomkastande förmåga. 

Den spontana läsarreaktionen: ”Aha, det är så det är!” Asplund hjälper en att återupptäcka den värld man inbillade sig var färdigförklarad.

Asplund har lämnat oss, men böckerna finns kvar. Att läsa minst en gång. Till alla studenter och blivande uppsatsförfattare, ja - alla skrivande människor: läs och lär! 

Med anledning av en stor idols död

Något är definitivt och oåterkalleligt avslutat, försvunnet och borta. Det som en gång var – aldrig mer. Knappt att det finns något värt att benämna med ordet efteråt, those were the days and we thought they ́ll never end. Punkten satt, därefter vitt och tomt.

Jag ser dokumentärfilmen Once Were Brothers (2019) om den amerikanska gruppen The Band – mycket mer än ett kompband till Bob Dylan. Något som undgått mig. 

Det som fångar mig allra mest i den det förflutna återkallande dokumentären: den inspirerande miljö de lyckades skapa i Woodstock, ännu inte de gigantiska rockfestivalernas mytomspunna Woodstock, när orkestermedlemmarna, nära inpå varandra, levde som ett kollektiv. 

Bostad och arbetsplats sammanföll. Därmed stod dygnets alla timmar till förfogande för att göra musik.

Bilder på ett skärt trähus som inte ser särskilt märkvärdigt ut, säkert billigt
att förvärva och äga. Nog främsta skälet till att de slog sig ned där, förutom att skapa avskildhet för musicerandet. 

Men bortsett från huset, den speciella atmosfären som förmedlas! Får mig att sitta som klistrad, förstummad och överväldigad. Lekfullt och kreativt är det, aldrig upphörande.

The Weight. The Night They Drew Old Dixie Down. Två bland många pärlor från de år gruppen var verksam. Hela tiden skapar dessa ovanligt begåvade själar, med Robbie Robinson i spetsen, ny musik tillsammans. Bidrag till den amerikanska sångskatten. 

Jag registrerar inga bråk eller konflikter. Deras lyckliga öde är att gemensamt åstadkomma musik som slog det mesta i samma genre. Kärleksfullt mellan dem, de är som en familj, tätt förenade, med barn och allt.

Jag berörs ordentligt på djupet, såväl skratt som tårar framkallas. Inte minst av att Once Were Brothers också är den melankoliska titeln på en det avklarnade vemodets avskedssång som frontfiguren i The Band, Robbie Robertson, skrev. 

Den sång som givit dokumentären dess namn, och som jag kan lyssna till hur många gånger som helst. Jag fattar att vad det ytterst och till syvende och sist gäller, mer kan man inte göra, är att sträva efter att iscensätta de rätta betingelserna. 

Det kan vara ett obetydligt hus i Woodstock, varken mer eller mindre.

Men rummet eller de yttre betingelserna utgör ingen garanti för att en samling, i sig från början kreativa och frimodiga individer skall befrukta varandra, såsom just dessa i The Band. 

En musikerkollega, jag tror det är Bruce Springsteen, menar i filmen att var och en av dem i gruppen kunde gjort solokarriär, klarat sig gott på egen hand. Tillsammans oslagbara, befruktar varandra, kanske i strängaste konkurrens dåtidens bästa band.

Det märkvärdiga och storslagna som hände där i det fula, skära huset i Woodstock inget som kan administreras fram eller planeras. Inte befallas fram. Det bara händer. Efteråt kan endast konstateras att det hände, inte förklaras eller läras ut. 

Lyckliga grabbarna i The Band som fick vara med om det. Och kan skicka det vidare till mig, lyfta mig. Långt senare.

Men så förgiftades det excellenta projektet av att tunga droger började användas och allt som missbruket oundvikligt för med sig. Brödraskapet gick mot sin upplösning, utan att någon förmådde förhindra det. 

Robertsons vemodiga låt förvandlas till en svärtans sorgesång, med de enkla, rätta orden. Inga övertoner. En hyllning till den tid och det The Band som var, aldrig kan återuppstå.

Ur Lasse Ekstrand: Infall. Överraskande texter om landshövdingar, filosofer och Beuys (2023)

Behöver verkligen längtan förklaras?

När den österrikiske författaren Thomas Bernhard befann sig i Wien, längtade han ut på landet, väl där längtade han stadens ljus och brus. Rastlöshet och längtan i ohelig symbios. 

Packade mannen som hatade sitt fosterland, brunt och nazianstucket och vidrigt enligt honom, förbjöd postum uppsättning av teaterpjäserna ur hans hand, nånsin upp sin resväska?

Det är märkligt med min starka längtan till vissa platser. Förbunden med musik, som om platserna vore tonsatta, eller otänkbara utan ett beledsagande ackompanjemang, en platsen profilerande bakgrundsmusik. 

Köpenhamn, det är Kim Larsens låtar. Kim, stadens okrönte poet, Danmarks nationalskald. 

Förvisso också Thåström som hyllat den rödvita huvudstaden med vemodsimpregnerade kompositioner efter att ha bott där. Ståpäls varje gång jag hör hans Sönder Boulevard. (Han stavar med svenskt ö.) 

Och som han ensamvargsaktigt konstaterar om Köpenhamn: "Jag kan leva ett helt liv här i hemlighet."

Längtan kan också växa ur insikten att tiden sprungit ifrån platsen, men ändå dröjt sig kvar. Låter det konstigt? För att ta ett exempel: Lidköping, eller Lisch som urinnevånarna säger om sin stad. 

Alltid lyckokänsla som infinner sig när bilen glider in i den lilla staden vid Vänern, och som förstärks när Gamla stan dyker upp. Det Sverige som var, jag daterar det utan vidare precisering till 50-tal. 

Ju hemskare samtiden blir, ju mer den skaver, när Löfvenland för varje dag känns alltmer främmande, desto större behovet att återse Lidköping. 

Strosa på småstadsgatorna mellan trähus som lämnats ifred, passera konditori Garströms, tyvärr inte längre samma klass som förr, modebutiken Asplunds alltid fullsmockad med kläder och tanter, ta av ned till Rörstrand, dricka kaffe med mööra kakor på Rådhuskonditoriet, en dag ordna med en tur upp på Kinnekulle, helst runt sista april med vitsippsbackarna som frimodigt lyft sig upp ur snön.

Längtan till Hans Falladas och Caspar David Friedrichs födelsestad Greifswald är inte längtan till förtryckarstaten DDR, även om jag, som den romantiker jag är, kan längta dåligt upplysta gator och en på något sätt mot tidens tand skyddad atmosfär att låta sig omsvepas av, särskilt en mild, melankolisk höstafton med dämpade röster i skymningen. 

Jag tänker också fritänkaren Thorild som vilar en bit utanför den stad dit han förpassades av konsistoriet i Upsala, jag har besökt hans grav med kepsen i näven. 

Göteborg, det är Lasse Dahlqvist och Cederhök, lägg till Hedenbratt. Låt hjärtat va´ me´. Bekymmerslöshet. Glädje. Humor. Definitivt inte Håkan Hellström, mjölken skär sig när han sjunger.

Varför kan jag inte tillåta mig att bara längta, utan att söka mer eller mindre långsökta förklaringar till denna längtan, som om jag måste få den på plats (!)? Kan det vara åren vid universitetet som väcker en alltid slumrande förklaringsterrorist i mig? 

I och med dessa huvudanspännande år med tjocka böcker och slingrande teorier - i den ungdomens eviga stad som "tonsatts" av Owe Thörnqvist och Ulf Peder Olrog - var tillvaron inte längre okomplicerad.

Minns ett samtal med en person i Sandviken*: "F-n, vad du krånglar till det! Det hörs att du läst på universitet."

* När jag tänker Sandviken, hör jag Mary Hopkins, Those Were The Days. Och mitt band Two Good Reasons:  When My Blue Moon Turns To Gold Again, första vi repade in. 

Inte led väl "Snoddas" av inlärd hjälplöshet?

Mentalitet (efter latinets mens, "ande") betecknar förhärskande tanke- och förhållningsmönster. (Wikipedia)

För några veckor sedan träffade jag över en kaffe på opretentiösa, trivsamma bageriet Kavlat & Klart i Gefle den sympatiske författaren Max Hebert med koppling till Folkteatern. Ett givande möte som dröjt sig kvar i mig. 

Det vecklades nämligen ut, efter att Hebert berättat om ett planerat projekt med regional anknytning, till ett samtal om vad som kunde betecknas som den dominerande mentaliteten i den trakt där vi båda häckar. 

Ett av storföretagen historiskt sett hårt präglat maskin- och höga skorstenars landskap. Ekonomisk tillväxt och jobb ledstjärnor, men vad med myntets andra sida - det mentala? Synen på arbete och samhälle? Ytterst: vanliga människors drömmar och visioner? 

Jag påmindes om den mentalitetsstudie jag, då fortfarande högskoleanställd, planerade. Metoden skulle primärt vara att lusläsa lokaltidningarnas insändarsidor. 

Det enda jag för övrigt läser i dessa aviser efter Sporten (om Brynäs) och så dödsannonserna, förstås. (Måste kontrollera i det senare fallet att jag inte står med.)

Det vill säga lyssna till folkets ocensurerade (?) röst. Samt intervjua lokala ledarskribenter och debattörer som har att försöka förstå sig på, därefter ordsätta, mentaliteten. 

Jag sökte glad i hågen, med uppkavlade ärmar, igångsättningspengar för projektet, men beviljades inga. 

Det avslogs av en i Uppsala Universitets i samtiden trånga lokaler miljöskadad, grånad kvinnlig professor, knytblus och knut i nacken, som av okänd anledning hade att bedöma dess genomförbarhet. 

Om jag inte missminner mig var hon - som aldrig bott i trakten - pedagog till professionen. Inte sociolog, etnolog eller ekonom. Ämnesmässigt nog inte den lämpligaste "experten" att yttra sig om min studie.

Fyrkantigt menade hon att man måste veta exakt vad det är man söker i en vetenskaplig undersökning redan från början. Som om resultatet vore klart på förhand. Och endast behövde bekräftas. Kan det bli trivialare? Inget för Ekstrands rastlösa själ.

Utgångspunkten får inte vara för svävande, prövande och nyfiket öppen, enligt samma professor. Jag skakade på huvudet. Kunde inte det lärda (?) fruntimret skilja på om man beträder bevisets eller upptäcktens väg, där den senare kan leda en till den förra? 

Hennes försnävande vetenskapsideal inte mitt.

Jag skulle heller inte starta från scratch och famla mig fram i okunskapens mörker. Jag växte upp under skorstenarnas bolmande. På vetenskapsspråk tror jag att det heter "face validity". Man besitter förtrogenhet med det man avser studera, det utgör ingen främmande eller exotisk terräng.

Jag har upplevt den inlärda hjälplöshet (begreppets fader, psykologen Martin Seligman, myntade begreppet utifrån experiment med hundar) som underhållits av och samtidigt tjänat storföretagens orubbade maktposition. Släckt människors drömmar och visioner.

En låg tilltro till den egna förmågan och vad du själv kan uträtta. Hellre kollektivt anställd, underdånig inrättning i ledet, än frifräsande entreprenör som vill slå världen med häpnad.

En lydnadsfrämjande och omyndigförklarande hållning - fabriksmänniskans och som Erik Johansson karakteriserade i sin debutbok. Det är alltid "någon annan" som ska och måste bestämma vårt öde. Frälsaren kan heta Sandvik eller Northvolt. Hjälp oss i vår nöd!

Undra på att det känns som om vi står och stampar. Invånarna är sin egen värsta fiende. Befrielsen från de mentala bojorna långt borta.

Och du, professorn, inte är jag tappad bakom en vagn. Jag anade nog vad jag skulle komma att finna. 

Bild (Sveriges Radio): Gösta "Snoddas" Nordgren. Bandyspelare och folkkär sångare, bördig från Helsingland. Ett landskap jag inbillar mig med en annan mentalitet än den gästrikländska. Mer frimodig.

Linköping blues

Jag hade en kompis, G, i Upsala med rötterna i Linköping. Vi lärde känna varann när vi  sommarjobbade på sinnessjukhuset Ulleråkers stormavdelning för manliga patienter. En ruskig avdelning med råbarkad, klart olämplig personal i vita, flaxande rockar. 

Skramlande nyckelknippor, klapprande träskor, hånfulla och hårdhänta mot de utsatta patienterna.

G vågade inte avslöja för de råa sällarna att han läste på universitetet. Ljög att han studerade på komvux, siktade på att bli lärare i geografi. Ett riktigt, matnyttigt ämne. Sociologi hade de råbarkade inte vetat vad det var, skulle låtit flummigt och onyttigt i deras öron.

Dessa dagar befinner jag mig i den stad där min äldsta dotter bor sedan ett stort antal år. Hyllad, för att inte säga älskad, av medarbetarna för sitt ledarskap på försäkringsbolaget. Klart jag är stolt. Både som far och tidigare ledarskapsutbildare. 

Äpplet faller inte långt från päronträdet.

Linköping, en stad tämligen okänd och anonym för mig. Jag förknippar Tage Danielsson med staden. Hockeylaget LHC, det jag i likhet med andra håller för själlöst. Tränades någon säsong av Roger Melin, före detta brynästränare.

SAAB hör till Linköping. Företaget skär guld med täljknivar dessa dödandets mörka dagar. Vapen och ännu mer sådana till Ukraina så att ännu fler kan dödas. När övergår vansinnet i förhandlingar och stoppas?

Förre tv-höjdaren Jan Scherman har jag bestämt för mig är linköpingsson. Skulle inte förvåna mig om han är direktörsättling, så illröd som han var ett tag. De brukade bli det, borgarungarna. 

Innan de återvände till fadershuset och värderingar de insupit med modersmjölken.

Jag minns när han jobbade på Rapport och kom tillsammans med ett stort team till Upsala för att intervjua mig med anledning av den stora uppståndelsen runt min LO-avklädande avhandling.

I en kall och bister december 1979, mitt under pågående julstök. Min dåvarande hustru ville inte ha hem några tv-gubbar mitt i stöket i den lilla studentfamiljslägenheten. Så intervjun gjordes på min arbetsplats. Många sladdar drogs, lampor monterades, en tekniktät intervju. 

Samme Scherman vurmade för avmonopoliseringen av televisionen. Så bra det skulle bli med reklamfinansierad tv! Jojo, trams och flams. Steffo och andra fjantiga flanar i rutan. Upprepade reklaminslag, plågsamt som hjärntvätt. Trodde Scherman verkligen något annat?

Här sitter jag om augustiaftonen, försjunken i tankar, i mitt rum på Stora Hotellet (fotot). Inte mitt vanliga rum, från vilket jag kunde se ut mot Domkyrkans skyhöga torn. Och på människorna som rör sig därnere på torget, stretande på i sina förgängliga östergötlandsliv. 

Kul dialekt har de. "Löökigt", säger de. "Gate upp och gate ner." Men det senare kanske är norrköpingsmål. Tjaddens idiom. Förresten satte Pekings stolthet, Eldkvarn, punkt häromdagen.

Bild: Booking.com