Se upp, gott folk!

För ett par år sedan hängde jag med på en resa till huvudstaden i Förbundsrepubliken Deutschland: Bonn. Mitt första besök i denna stad som jag medan Tyskland fortfarande var delat hörde Bo Isaksson med karakteristisk röst rapportera från i Sveriges Radio. 

Trevlig stad att flanera i. 

Jag tog mig även till Heinrich Bölls Köln. Porträtt på honom i vart och varannat bokhandelsfönster. Alltid tyckt om hans stil. Melankolin som fördjupar texten. 

Domkyrkan i Köln skulle enligt mina uppgifter visa skulpturer som inspirerade konstnären Joseph Beuys. Men inget resultat fast jag frågade mig fram.

Frestande ta tåget till Düsseldorf och besöka den Konstakademi som avskedade Beuys. Ingen "ungdomens förförare" vid akademin! Ingen Jesusfigur! Tyckte perukstockarna till professorskolleger. 

Beuys gjorde sig känd, blev legendarisk, för sina oortodoxa, på tysk botten, undervisningsmetoder, snarare anti-metoder. Tog in alla som kände sig hågade på sina kurser. En katalysator för kreativa unga människor. Alltid med hatten på. 

Värnade om det öppna, fria och kritiska universitetet. Lade en plattform, skrev ett manifest, för detta tillsammans med Böll. Ljusår från de svenska värdegrundsanstalterna. Det politiserade universitetet.

Düsseldorf måste och ska det bli någon annan gång. Jag kom av olika anledningar inte i väg dit.

Joseph Beuys med sitt inspirerande begrepp social konst. Hans uttalande: Jag hatar konsten! Ut med konsten från institutionerna, ut på gatorna där människorna finns. Bygg sociala skulpturer. Involvera. Inga passiva åskådare! Alla medagerande. 

Konsten som samhällskraft. Engagerande. 

Medvetandepåverkande. Tankeprovocerande. Beuys spektakulära aktioner såsom I like America and America likes me eller Hur man förklarar konst för en död hare. (Båda kan man se på YouTube, har jag för mig.) 

Aktioner, installationer, som inte lämnar någon opåverkad. Ingen undkommer, kan gömma sig. 

Svårt tänka en utåtriktad svensk konstnär som Anna Odell utan Beuys. 

Konsten som livskraft. Varje människa är en konstnär! Beuys förespråkande av livskonsten. Livet är ett konstverk som du skapar. Lev skapande, dö inte redan medan du lever. 

Nästa år etthundra år sedan Beuys födelsedag.

Vännen, den initiativrika konstnären Kalinka Ussing hörde av sig häromdagen till mig om att vi måste göra något med anledning av detta. Självklart! I hans anda. Så, gott folk, se upp!

Om ni inte redan gjort det, läs min bok om Beuys: Varje människa en konstnär. 

Bild: Konstnären som trädplanterare (ekar).

Här blir inga barn gjorda!

I´m just sitting here doing time, som John Lennon sjöng efter att definitivt mentalt ha lämnat Beatles - I don´t believe in Beatles / I just believe in me / Yoko and me / and that´s reality - och rampljuset.

Han slog sig ned i det säregna Dakotahuset, känt från Roman Polanskis film Rosemary´s baby, invid Central Park i New York. Utanför huset skulle mördaren en afton komma att stå och vänta på honom. När John och Yoko var på väg hem från studion. 

Just sitting here. De bästa stunderna är de till synes händelselösa. Att bara sitta och slå dank som man sa förr. Inte göra någonting. Egentligen ingen lätt konst. Rastlösheten ligger ständigt på lut. 

Och som de plikttrogna, lojala gubbarna sa på Verket i Sandviken: - Nä, här blir inga barn gjorda. Nu hugger vi i.

Därmed var kaffepausen och ljugandet, som man sa om de korta pratstunderna, över. Termoslock på. Man måste ju göra rätt för sig. Inte vara någon Kronblom, den professionelle soffliggaren. Arbetsskygg. 

De till synes händelselösa stunderna tillhör med ett krångligt ord inkubationen. Väntan på att något skall födas men man vet inte vad. Idéer segla upp i medvetandet. Kreativitetsforskare brukar understryka detta. Hur viktig denna inkubationsfas är. 

En infallens korta, latenta graviditet. Infall du inte visste du kunde producera presenterar sig.

Som barn älskade jag att få åka till den lilla bruksorten Gästrike-Hammarby (bilden), kallades av någon "mönstersamhälle" med hus ritade av Ralph Erskine, där min svågers föräldrar bodde. De hade som man säger så god hand med barn. 

Lät mig vara i fred med mitt. Ostörd kunde jag kliva in i min gränslösa fantasivärld. 

- Du har väl inte långsamt, kunde Irma smått oroligt men försiktigt undra. Rädd att jag skulle ha tråkigt och längta hem. Men det gjorde jag aldrig. Jag njöt av den kravlösa vistelsen!

En dag och knappt det klarade jag av på det gemensamhetsobligatoriska - nu barn sätter vi oss alla i ring! - dagiset. Sedan nog. Mitt ensamhetsbehov visade sig tidigt. Hur annars skapa något? 

Orden som flyger omkring måste kunna hitta en fristående nedtecknare. Orden som tillhör alla och ingen. 

Efter min och andras allvarliga sjukdomar har jag kommit att ännu mer uppskatta dessa stunder när inget händer. (Skrev en gång en följetong just på temat Två veckor gick och inget hände.) 

Allt är odramatiskt och stilla. Och jag försöker låta bli att tänka: det kommer inte att bestå. Det kommer att brytas. Måste ibland nästan stålsätta mig för att inte förstöra den stillhet som råder. 

Just nu. I detta ögonblick. Livets. 

Hur skriva i själen hemlös?

Jag är en främling i detta land

men detta land är ingen främling i mig!

Jag är inte hemma i detta land

men detta land beter sig som hemma i mig!
Gunnar Ekelöf i Non serviam

- Jag hör inte hemma någonstans, sa min turkiske student som läste en kurs i kulturteori för mig. Utelåst som systemkritiker från Turkiet efter avtjänat långt fängelsestraff. DDR fanns som stat och han erbjöds en fristad där. 

Men inifrån, inhyst i Leipzig, kunde han konstatera att det var långt mellan hans socialistiska ideal och den östtyska, realsocialistiska verkligheten. Den senare liksom berövade honom de förra. Hans tro på socialismen vacklade. 

Ideologiskt blev han också hemlös. Jag minns hur vi satt på ett kafe’ i Gamla stan i Stockholm och diskuterade detta. Han hade nyss läst min melankoliskt anstrukna bok Nätternas natt. 

Om det sjunkna DDR och med det realsocialismens totalitära system var vi helt överens. 

I Sverige kände han sig obekväm, inhyst i det svenska språket. Han skrev en uppsats om asylens hemlöshetskänsla och gjorde det på svenska . Men hade kanske föredragit att skriva på franska som han behärskade. Dock icke säkert. 

Det var som om han berövats det språk som varit hans.

Högskolan fann han inskränkt, allldeles för låg, postgymnasial nivå. Inte tillräckligt intellektuellt utmanande för hans del. 

Uppvaktade kvinnan som var prefekt, som det fortfarande hette på den tiden, med en förfrågan om varför vi inte läste Foucault, som fanns på litteraturlistan, på originalspråket. 

Hon lämnade inget bra svar. Själv ingen intellektuell stjärna. Bättre på att i tid och otid ställa till med kafferep efter att hon uppbringat något eller någon att fira på institutionen. Lyckades alltid. Elake herrn det vill säga Skriftställaren, benämnde henne "trivselfascist". 

Studenten hittade inte sitt eget språk för att beskriva sin belägenhet. Denna rotlöshetens känsla av att inte höra hemma någonstans. Det var som om hemlösheten saknade sitt speciella språk. 

Antingen är man hemma eller icke. Men hemlösheten var mer än "icke". Studenten sökte orden för detta utan att de kom till honom. De var utom räckhåll. 

Han var en av mina allra mest intellektuellt begåvade studenter någonsin, slog övriga kursdeltagare med hästlängder. Stimulerande att ha på kurserna. Men han var inte nöjd med sina ord, de förmedlade inte det han ville. De tjänade inte honom. 

Han längtade inte tillbaka till Turkiet. Han längtade efter att kunna uttrycka själens hemlöshet med egna ord. Flykten urholkade själen, för att travestera Fassbinder.

Det kommer mera - om hemlängtan i språket

Adornoserien, om vi kallar den så, bestående av fem associativt ihopfogade texter utifrån det jag kallade Adornos fråga om hur kan man skriva poesi efter Auschwitz, har föranlett läsare att be om "mer Adorno". Hjärnkontoret har därför så smått börjat att arbeta på detta.

Adorno gick tillsammans med Brecht och andra på nazisternas svarta lista i landsflykt. Till ett Amerika som han innerligt avskydde. Mickey Mouse-kulturen. Ytligheten. Ljusår från tysk bildning och kultur. 

Den tyska humanistiska självförståelse som nazisterna - ”en riktig tysk är ingen intellektuell” - gjorde sitt bästa för att trasa sönder och dränka i blod.

Adorno längtade hem. Till det som en gång var.

Två centrala begrepp ställer sig framför mig - att fördjupa mig i: längtan och hem. Det första heter på underbar expressiv tyska Sehnsucht. 

Associativ som jag är löper tanken raskt till Adornos landsman Martin Heidegger. Med sin kulturkritik till en början fascinerad av nazisterna. Vad de egentligen ville kanske han fått om bakfoten, han läste in något i Hitler och rörelsen som inte fanns. 

Rent önsketänkande. En projektion från en tysk fullblodsromantiker och idealist.

Nog kan vi längta efter att höra hemma i språket? Men vad innebär det? Och vad innebär det för den som befinner sig på flykt i ett annat språkområde än det sedvanliga? 

Och som jag redan varit inne på i min Adornoserie: språket föregår oss, vi kliver in i ett redan färdigt hus. 

Vi tvingas använda redan existerande ord, oundvikligen medför det ett slags fångenskap, en institutionaliserad ofrihet. 

Jag väljer inte orden, de väljer mig. Bokstävlarna paraderar.

Nå, inte riktigt för Heidegger. Jag ser honom på fotografierna i det spartanskt inredda huset på Todtnauberg, en plats jag bestämt mig för att besöka någon gång, hur han arbetar fram sina neologismer.

Han utmanar den konventionella språkordningen inifrån. Och han är terminologiskt innovativ som ingen annan nittonhundratalsfilosof. Mycket uppslagsrik. 

Längtan fanns även hos Heidegger. Att Da sein. Den autentiska närvaron. Den jag i min senaste bok tillsammans med konstnären Erling Öhrnell översätter med livets känsla.

Filosofin, Heideggers filosofibegrepp, förutsätter att vi är i världen. Ingen filosofi utanför världen. Heidegger är en vardagens filosof. Varje dag. Var dag.

När jag för något år sedan läste om för jag vet inte vilken gång i ordningen Varat och tiden såg jag det vardagsfilosofiska credot tydligare än någonsin. 

Hur gör vi för att känna oss hemma? Hur lever vi med vår längtan? Med vilka ord?

Hjärnkontoret arbetar på utan att ta rast. Jag ber att få återkomma. 

Annars klämde de gärna en grogg tillsammans

Häromaftonen såg jag på C More Inter och Milan drabba samman på San Siro. Denna legendariska arena som jag har för mig officiellt heter Stadio Giuseppe Meazza. Men vem säger det? Och vem säger något annat än Gavlerinken? Jag bara frågar.

80 000 hängivna på plats. Fullsatt. Härlig stämning på läktarna. Vänskaplig. Men tydligen kallt i Italien dessa dagar. Publiken ordentligt påpälsad.

Denna klassiska, mytomspunna San Siro! Där Nacka lurade skjortan av motståndarbackarna, fortfarande ihågkommen. GreNoLi. Formidabel trio. Eleganten Lidas från Valdemarsvik blev kvar i Italien efter den aktiva karriären.

Zlatan Ibrahimovic tillbaka, efter lingonserien i USA, på planen med Milan i tröja 21. Inte lika snabb på fötterna som tidigare. Men spelsinnet intakt, det låter sig avläsas, vet hur han skall placera sig, röra sig på planen. Dominant utan boll. 

För några år sedan satt jag själv på läktaren i Milano, efter att införskaffat svindyr biljett utan att det var gräddstolar, tillsammans med tre glada kompisar och 78 000 ytterligare i publiken. Inter mot Juventus. I samband med egendomlig konferens om jag minns inte vad.

Men minns att jag och min kollega utgick från några få, sex tror jag, bilder när vi hade vårt pass. Drog ned på ordflödet. Alla andra deltagare använde power point som vore det OH-bilder med alldeles för mycket text. 

Läste högt upp akademiskt knastertorra rader. Bedrövligt. Oinspirerande. 

Milano, en vackrare stad än jag vågat föreställa mig. Den mäktiga domen, stadens drottning. 

Och så Feltrinellis bokhandel.

Juventus såg jag live i Turin när jag gästföreläste om ledarskap på handelshögskolan. En kall novemberafton, glest på läktarna. Sömnigt därnere på betongmonstret Delle Alpis gräsmatta. Den gamla damen behövde inte förta sig för att klå ett bottenlag. 

Derbyn laddar atmosfären som inga andra matcher! Ta bara FC Union mot Hertha i Berlin. Det kan hända att Union-supportern, den oförlikneliga Nina Hagen sjunger nationalsången före avspark.

I min uppväxtstad Sandviken två arga rivaler: Sandvikens IF och Sandvikens AIK. SAIK ansågs vara arbetarnas lag, SIF tjänstemännens. Kanske var det så en gång i tiden. Pappa var hursomhelst SIF:are. Köpte mig ett ställ i SIF:arnas rödvita färger. Och en läderkula. 

Minns inte om de två rivalerna möttes särskilt många gånger i derbyn. Spelade i olika divisioner.

Men minns att grannen på samma avsats, Holger, och pappa inte hälsade på varandra dagen efter match. Kanske när SAIK förlorat eller SIF. 

Annars hade de inget emot klämma en grogg på Standard Selection eller Livets vatten och virke tillsammans. 

Bild: Nacka och Kurre Hamrin, den senare i Fiorentinas dress.

"Det måste vara nåt fel på henne"

Häromkvällen samlades vi ett ganska stort antal från bostadsrättsföreningen på kvartersrestaurang för att hygge oss, som dansken säger, en stund tillsammans. 

Till saken hör att föreningen stort domineras av grå pantrar. Bara i min uppgång två rullatorer. 

Flera av oss springer, nja det var väl att ta i, regelbundet hos hälsocentralen bekvämt placerad på andra sidan gatan. Det långa livet har satt sina värkande spår hos oss generöst ringmärkta.

I uppgången bor till min glädje fyra små hundar som bryter den annars kompakta tystnaden med sina skall. De känner igen mina steg och min lukt. När jag kommer nära lägenhetsdörren skäller de ett hej och förväntar sig klappar.

Restaurangen vi frekventerade bjuder inte på några kulinariska höjdpunkter. Så jag nöjde mig med en Cola zero och jordnötter. Mitt emot mig en pigg och mager, med kruska i blick, Vasaloppsåkande änka som har en tendens att alltid säga emot. Likadant denna gång.

När jag ondgjorde mig över vår usla kommuns höga skatter:

- Men vi får ju något för pengarna!

- Vad då?!

Efter några sekunder:

- Vi har gatuljus.

Jag på´t igen, min ton allt surare, hörde det själv:

- Har ni lika förbaskat kallt i lägenheten som vi? Jag vill inte betala för en värme jag inte får.

- Du har väl inte satt på elementen!

Jag lade ned efter ytterligare ett par ordväxlingar om samhällsläget och annat mysigt. Omöjligt att komma någon vart. Och vi skulle ju ha trevligt. Enda punkt på agendan.

Efteråt introspektiv analys som jag alltid utsätter mig själv för när jag retat mig på någon. Försöker alltid tillämpa principen: du har mött dig själv, din egen spegelbild. Dags korrigera ditt beteende. Noch einmal, skall tilläggas. Livet en enda lång introspektion. 

Minns en usel kvinnlig chäf med ett falskt leende som gick mig på nerverna och som jag nogsamt försökte undvika att stråla samman med i högskolekorridorerna. Hon var jag?

Men denna afton? Hade jag verkligen mött mig själv? Grälsjuk och påstridig? Fy satan vilken trist figur i vars kropp jag dväljes i så fall.  

Plötsligt kommer jag att tänka på min salig mor som alltid hade ett passande uttryck till hands. Vad skulle hon sagt om mitt bordssällskap?

Det måste vara nåt fel på henne!

Mamma var bra och visste, hon. 

Inga entreprenörer eller gula västar

Géraldine Schwarz initierade skildring i den släktbiografiskt färgade boken Medlöparna (2020) av vad som händer, snarare inte händer, med östtyskarna i och med Murens fall 1989 och därefter DDR:s upphörande 1990 lägger sig tätt vid sidan av andra skildringar jag fördjupat mig i.

Och lämnar samma nedslående nederlagsbild. Inget befriat, jublande folk. Jo, en kort euforisk stund medan Muren hackades ned i småbitar. Innan försörjningskravets vardag och återförenandets bistra verklighet hunnit ifatt. 

Morgonrodnaden över Östberlin bleknade. 

Ett lamslaget folk, oförmöget att ta eget ansvar för sina liv bortom den stalinistiska realsocialismens järnhand. Staten hade styrt allt. Inget utrymme för egna initiativ. 

Schwarz far var knuten till Treuhand. Det av många östtyskar hatade organ som inrättades med uppgift att privatisera den östtyska folkegendomen. Sälja ut fabrikerna till underpris till gamande wessisar, menade de förbittrade. 

Treuhands högste chef avrättades kallblodigt. Dådet tillskrevs RAF som sedermera upplöstes. 

Fadern påstod att det tillhandahölls generösa kreditmöjligheter för den som ville starta något eget. Men mycket få ville det på andra sidan Brandenburger Tor. Inget konstigt. Man kan inte gå från förslavad till entreprenör över en natt. 

Från förtryckt undersåte till fullvärdig medborgare. 

En enorm, strukturellt betingad må man väl säga, arbetslöshet i östra Tyskland efter Murens fall. Den fulla sysselsättningen som det skröts om i retoriken var konstgjord och ytterst kostsam. DDR var från allra första början på väg mot ruinens brant. 

Den "panka" staten som DDR kallades i ett informativt västtyskt tv-program jag såg i Berlin. 

Jag har många gånger talat och skrivit om den inlärda hjälplöshet jag tycker mig ha kunnat avläsa i forna industribygder i Sverige. Efter fabrikstyranniet står de disciplinerade, tidigare kollektivanställda människorna handfallna. Utstämplade och rådvilla. 

Men vad skall vi då säga om östtyskarna? Ett samhällssystem om än ihåligt och bräckligt gick i graven. 

I Sverige har a-kassa och sjukförsäkring kraftigt försämrats. Den som tillhör anställningsägarna fruktar mest av allt att bli arbetslös eller sjuk. Eller båda delarna. Så man kniper och inordnar sig. Säljer arbetskraft och själ.

Det finns observatörer som hävdar att Sverige sjunker i den europeiska innovationsligan. Kan det ha något att göra med den utbredda lydnaden och tigandet? Flatheten? Jag bara frågar.

Inga gula västar på gatorna som i Frankrike. Glöm det. Vi är inte sådana. Samma känsla som jag får när jag läser om Östtyskland infinner sig när jag betänker mitt fosterland. Jag befarar stigande apati. Demoralisering.

I spåren av politikernas cyniska ljugande om massinvandringens effekter. Välfärdens urholkning. Pensionssystemets förskingring. 

Men politikerna riskerar inte att mötas av gatornas parlament. Inga mentala murar som skall rivas. Folket ligger lågt. Det gör mig bedrövad. Riktigt bedrövad. 

Bild: Söderfors i Uppland, eller någonstans i det avsomnade socialistiska paradiset?