Åderförkalkning och personlighetens förtvinande

I Sandviken, där jag växte upp, sa man inte att en person var ”dement”, man sa att personen ifråga var  ”åderförkalkad”. Som barn tyckte jag mig höra ålderförkalkad. Och det lät trots allt inte så hotfullt. Långt till ålderdom var det ju onekligen i mitt oskuldsfulla fall. 

Gossen som bar mitt namn lyckligt ovetande om hur snabbt livet skulle rusa mot ålderdom och tilltagande krämpor. 

Sedan uppsnappade jag att mina föräldrar talade om en nära, grånad släkting som åderförkalkad. Det gav associationer till något igenslammat, tilltäppt. Riktigt otäckt. 

Ingen av mina föräldrar blev mig veterligt åderförkalkad. Kräftan hann före.

Om nu åderförkalkning och åldrande går hand i hand som jag inbillade mig som litet barn. Det senare skulle förklara det förra. En forskningssjuksköterska som gick projektledningskurs för mig på högskolan påstod dock att även unga människor kan diagnostiseras dementa. 

Och inte hjälper det att försöka hålla hjärnan i trim. Det populära Sudoko ingen saliggörande anti-förkalkningsmedicin. Med andra ord under insiktens iskalla stjärna: ingen är på förhand skyddad mot att bli "gaggig" och lost. 

Jag har sett flera människor, runt sjuttiostrecket och några år till, i min närhet röra sig in i åderförkalkningens dimmor. Skrämmande att bevittna. Värre än att förlora människor till kräftan. Det har varit som om personen ifråga har behållit sitt skal men ett inre ljus slocknat. 

Som om det är samma person, men ändå inte. Och den person som var, som man tyckte sig känna, får man inte tillbaka. Länge kan det dessutom pågå, detta personlighetens alltmer tydliga förtvinande.

Det är min skräck att hamna i dimmornas förvirrande rike med glömska som inte grönskar för att vända på Nietzsches tes. Kanske utan att vara medveten om att det är på gång. Kräftan har jag fajtats med. Den tog mig inte - inte den gången i alla fall. En tuff fajt. 

Men på ett riktigt obehagligt sätt känns åderförkalkningen som en svårare fiende. Omöjlig att besegra. Utgången given på förhand. Fienden dikterar spelreglerna. 

Tecknen illavarslande, man skyr dem. En av mina nära vänner under många år, legendarisk förläggare, som plötsligt visade omotiverad aggressivitet gentemot mig - över en struntsak. En aggressivitet han aldrig tidigare visat. Det var chockartat. Så oförutsägbart. 

En kvinnlig kollega, disputerad på en tjock avhandling och till synes fortfarande mentalt alert, som fick något konstigt i blicken. Hon blev liksom bortvänd, betraktade något långt borta utan att det gick att räkna ut vad det var. Oåtkomlig i sin bortvändhet. Vände oss andra ryggen. 

Hon började kliva upp ur sängen om småtimmarna, sätta i gång och tvätta. Tidsuppfattningen helt förvriden. Hon befann sig på existentiell nedräkning. 

Liksom min vän förläggaren är hon död sedan flera år. 

Jag besitter för många exempel på åderförkalkning, eller med andra ord demens eller Alzheimer, i vän- och bekantskapskretsen. Det skrämmer. Måtte jag inte själv råka ut för det. Om man nu råkar ut för det. Om det kan uttryckas så. Låter nästan som en olyckshändelse.