Namnlöst ditt postuma spår

Vad innebär Dasein, undrade existensfilosofen från bayerska Todtnauberg, Martin Heidegger. Den kanske mest elementära frågan. Vad är att leva?

Jag dåsar tidigt om morgonen i min sovvarma säng, medan staden vaknar därute med alla sina karakteristiska ljud, och inser med Vilhelm Mobergs ord att nu är det min stund på jorden. 

Exakt just nu, i denna arla morgonstund, är jag i livet. 

Kanske en insikt som på ett egendomligt, skulle Lars Gustafsson ha sagt, sätt påskyndas av ett officiellt meddelande, bara en liten notis, blicken fastnade i häromdagen. Jag berördes, det jag råkade läsa bekom mig illa. 

I meddelandet på familjesidan i Gefle Dagblad informerades kort och koncist om att en kvinna, ingen aning om vem den namngivna var, "direktkremerats" utan föregående akt med officiant närvarande. Jag plågas av att betänka det. 

Var kvinnan helt ensam i tillvaron? Hur dog hon och i vilken ålder? (Ingen uppgift om vare sig födelse- eller dödsår.) Var direktkremeringen ett medvetet beslut från hennes sida eller vem avgjorde det? 

Hur går, närmare bestämt, en "direktkremering" till? Jag värjer mig mot att försöka föreställa mig det.

Jag minns när jag letade efter Markus Wolfs grav på en kyrkogård ute i Lichtenberg i Östberlin. Anonyma gravar från DDR-tiden i långa rader. Ingen minneslund, ingen massgrav. Utan grav på grav men inga namn. 

Namnlös kommer du till jorden, namnlöst ditt postuma spår. 

Min morfar, som knallade ned i Verket redan som trettonåring för att bidra till försörjningen, trivdes som bäst, det var hans stund på jorden, när han hölls vid sommarstugan på icke friköpt tomt (troligen Sandvik som ägde den som man ägde hans arbetskraft) invid Storsjön.

Närsomhelst kunde han skåda ut över den föga inställsamma Västerfjärden där vattnet oväntat kunde bli oroligt för att inte säga farligt. En släkting drunknade på denna plats under en segeltur. Det orsakade, eller bidrog åtminstone, till min mors livslånga skräck för vatten.

I många år reds jag av otålighet och rastlöshet. I samband med min sjukdomsperiod, när livet faktiskt stod på spel, upphörde det. Hux flux. 

Jag satt en dag i väntrummet, jag skulle datortomograferas och klunkade i mig kontrastvätska. Jag uppmanades av en sjuksköterska att inte dricka allt på en gång, utan dra ut på det under en timme drygt för bästa effekt.

Plötsligt slappnade jag av, lutade mig tillbaka och njöt av att göra ingenting. Medhavd bok fick stanna kvar i axelremsväskan. Jag bara satt där. Rätt upp och ner. Drack små klunkar. Lät tankarna komma och gå som de ville, frisläppta och odisciplinerade. 

En avgörande stund. Därefter har jag blivit något av en ingentinggörandets konstnär. Njuter av att "bara" vara under moln och skyar. Aktuell forskning har visat att lata är smarta. Så det är bara att fortsätta leva som jag gör, vetenskapligt styrkt. 

Men lat är jag ju inte. Det ser bara så ut för den icke initierade.

Morgonfunderandet i sovvarm säng, medan staden vaknar, kastar av lösa tankar. Spretar i olika riktningar. Det är som när jag skriver. Associativt, föga stringent. Som livet självt.