Jag tänker inte läsa Åsa Linderborgs nyligen publicerade dagbok som redovisar ett stormigt år (hösten 2017 - hösten 2018) som kulturchef på Aftonsnaskan, förlåt: Aftonbladet. Det räcker med att läsa om den. (Som hos ledarskribenten Lilian Sjölund i GD 7/8 2020.)
Förtrogen är jag väl också med vad som hände, tillräckligt förtrogen hursomhelst. Genom att inte ha kunnat undgå att snappa upp bråte från sensations- och klickjagande medier.
Klart Linderborg måste skriva en bok om det ödesmättade året. Kommersiellt lukrativt, dessutom. Många är nyfikna på henne.
Hon anfäktas, det är det hon finner som mest angeläget att delge sina läsare, av den svåraste ruelse efter sina skriverier - utan tvekan gjorde hon ett minst sagt dåligt journalistiskt jobb - om teaterchefen Benny Fredriksson som tragiskt nog tog sitt liv.
Jag tror för min del inte att det var hennes skandalskriverier som orsakade hans död för egen hand. Så enkelt är det inte. Men klart skönt skylla på en syndabock - skönt, men inte för ÅL.
Forskare brukar tala om strukturella förklaringar. Kanske passande med en sådan här. ÅL var instängd i gammelmediernas syrefattiga 08-bubbla, bosatt bland likar i Söderreservatet, det fick henne att tappa omdömet. Hon hängde på hyenornas flock.
Inget hon kan avsvära sig.
Om än att hon tydligen djupt ångrar sig. Sent skall syndaren, i detta fall den publicistiska makthavaren på sin tribun, vakna. När det för den i spalterna uthängda och nedsmutsade också är sent, för sent.
ÅL, med arbetarklassbakgrund från Västerås (begick en bra bok om detta) och öppet deklarerande sig som socialist (lyxvarianten), har odlat sin personal branding som en utstickande röst. Om än lojalt tjänande Schibstedts systemvänliga Aftonbladet.
Bara att konstatera ännu en gång: svårt att bygga ett varumärke, lätt att förlora det.
Och så gott som omöjligt återta det. Man kan aldrig rädda en förlorad sak, som bekant. Eller göra det klandervärda man gjort ogjort. Jag undrar: Har ÅL talat med Fredrikssons änka? Bett om förlåtelse? Kanske framgår det i boken.
Hon fick väl antagligen behålla sin höga lön, nu som senior reporter - det heter så när man sparkats snett åt vänster (sic!) - på AB. Kanske orättvist säga att hon numera furstespeglar.
Men att starta sin nya karriär genom att nådigt, nästan krypande och småflicksaktigt, intervjua den aristokratiskt högdragne Horace Engdahl i hans jättevåning i flotta kvarter mitt i Göteborg inbjuder till att damma av den gamla beteckningen. (Aftonbladet 12/7 2020)
Kändisspeglar kan man förstås också säga. Här duger inga enkla arbetargrabbar från Västerås. Nej, elitens karlar skall det vara. Salongshjältarna.
Nå, hon har även intervjuat gossen Ruda, Ivar Arpi. (Varför inte en kvinna? hör jag feministerna ropa.) Men det räcker inte för min del.
Hon har förpliktigande titel, mycket fet lön (säkert) och ordentligt med spaltutrymme för sitt
devota speglande. Men hon har blivit ointressant. Kanske har hon ändå inte lämnat bubblan.
Hyperopportunism som bara opolitiskt masar sig dit minsta motstånd finns, till den maktpraktiska fåtöljen. Inte politiker. Inte partier. Skal. Rester.
SvaraRaderaJag följde inte Åsas inlägg under Metoo kampanjen. Men hur som helst: hon har varit den minst opportunistiska bland kulturskribenter. Nästan alltid läsvärd, särskilt i de skarpa analyserna av socialdemokratin.
SvaraRaderaJag måste läsa hennes dagbok. Av vad jag sett så långt så var hon tämligen tidigt ute med att varna för excesserna i metoo-rörelsen.
Jag håller dock med om att det är lite trist med att hon hamnat i att producera kändisspeglar. Den inställsamma tonen ligger väl delvis i sakens, eller genrens natur; - hur var din uppväxt? Jag har alltid retat mig på den typen av intervjuer.
En antites till detta som jag vill tipsa om är Crister Enanders respektlösa intervjuer av diverse kändisskribenter och författare
Crister E har jag alltid läst med stor behållning. Åsa L begick några riktigt stora omdömeslösheter. Om man liksom du höll henne högre än de flesta av hennes kolleger, vilket i och för sig inte säger så mycket, kunde man (jag) inte annat än att reagera, nästan med bestörtning. Jag har beskyllts för att moralisera. Men jag placerade henne i en kontext för att försöka förstå hur hon kunde hamna så illa med sin publicistik. Intervjuerna med Horace och andra är komplett ointressanta. Som "senior reporter" är hon ofarliggjord.
SvaraRadera