Inifrån universitetsbiblioteket

 

Tillbaka efter sex månaders minst sagt ofrivilligt uppehåll - den förbaskade korångan satte käppar i hjulet - i läsesalen till vördnadsbjudande Carolina Rediviva i Upsala. Och som alltid, oundvikligt att så sker, försjunker jag och kastas tillbaka i minnet. 

Som att bläddra i ett fotoalbum. Framplockat ur ett av bibliotekets dignande magasin. 

Några stenkast bort universitetet med sal X där jag disputerade en kall decemberdag. På en avhandling som det blev stort rabalder omkring. Akten föregicks av skriverier. Och den var välbesökt. 

Så här långt efteråt kan jag gå med på - kunde jag väl i och för sig redan då - att avhandlingen var i radikalaste och måhända alltför politiska slaget. Jag lade inte band på mig. Aldrig kunnat.

Den såg inte direkt ut som en akademisk doktorsavhandling, om man säger så. Enligt vissa på förhand stipulerade krav.

Det var som för Michel Foucault - inga andra jämförelser! - som förvägrades att lägga fram sin avhandling vid samma uni. Den såg inte heller ut som en konventionell avhandling att presentera för grindväktarna vid Upsala Universitet. Men på ett helt annat sätt än min. 

Elva år tidigare i samma imposanta byggnad. Professor Ulf Himmelstrands (bilden) introduktionsföreläsning till ämnet för ett stort antal förväntansfulla recentiorer med samhällsengagemang i bagaget. 

Minns inte mycket av själva föreläsningen. Men att Himmelstrand utseendemässigt påminde om Skå-Gustav Jonsson. Yvigt hår. Inte som på bilden ovan där han mest liknar en prydlig statstjänsteman som hämtad ur en roman av PC Jersild.  

Där bland studiekamrater från hela landet kunde jag inte ana att jag skulle bli kvar på hans institution och att han, när det var dags, skulle försvara att jag fick lägga fram min hårt skruvade avhandling.

Mycket kritisk densamma mot det S närstående LO. Drev den för LO-ledningen hädiska tesen om en ”fackföreningsrörelse utan medlemmar” som retade upp självaste ordföranden, Nilsson med de buskiga ögonbrynen. Och Himmelstrand var förvisso socialdemokrat.

En ny värld öppnade sig. Allting så stort och främmande för grabben från bruket i skuggan av Verket. Men, när jag begrundar det här inifrån läsesalen, inte så traditionellt akademiskt som jag i min oro hade inbillat mig före min avresa till Upsala. 

Uppvuxen i ett hem utan akademiska traditioner. 

Det var ju 68, röda vindar blåste runt unis knutar. Och for in i salarna, virvlade bort ceremoniellt damm. Inte som på salig Foucaults tid. När närmast idyll rådde i den eviga ungdomens stad. 

Läser att nollningen - som ofta urartar i pennalism -  är inställd detta läsår. Återigen coronan som spökar. Och distansundervisandet skall tydligen fortsätta. 

Nå, nuförtiden kan man ju skriva in sig och läsa på distans till och med vid Harvard i Boston. Läsa en MOOC, Massive Open Online Course. Nya tider, på min ära.

När jag gästade Harvard ansågs det fint att studera där. Elitens uni. Tillhåll för överklassens barn. 

Min existentiella grundkänsla när jag anlände till Upsala den där hösten för över femtio (!) år sedan en helt annan än den nuvarande. Jag var på väg mot någonting. Nu är jag på väg bort mot någonting. Men i princip kanske samma ovisshet runt båda polerna, så att säga. 

Detta någonting är odefinierbart. Jag saknar ord för det. Om det vi inte kan tala, måste vi tiga. Som österrikaren klokt insåg.

Öppnar långsamt ögonen, noterar förskräckligt unga studenter, inte många denna tid på året, som flitigt (?) läser på, eller vad de nu gör. Lurar i öronen. Utanför fönstret Engelska parken som Owe Thörnquist förevigade med en fyndig rumba. 

Jag trivs här! Det torde ha framgått.