Har frälsaren kommit till stan?

Äntligen! Nu börjar den bästa tiden på året i Gefle. Resten av året trampar vi hängivna brynäsare vatten. Eller vandrar i öknen. Brynäs går på is, säsongen kommer allt närmare. Naturligtvis kan man följa ispremiären via Brynäs hemsida. 

GD hänger på och intervjuar bland annat nye tränaren Peter Andersson, senast i Malmö.

En drös nya spelare med fixstjärnorna Patrik Berglund och Simon Bertilsson (nygammal) i spetsen. Genom en insamling bland supportrar och sponsorer blev det möjligt att värva dessa två. Vad de kostar är mig okänt. Men inga småpengar, om man säger så.

Det jag reagerar på med skepsis är den frälsarkänsla som ledningen öppet förmedlar. Jag tror till och med att sportchefen Sundlöf uppgivit sig rysa, eller få ståpäls (Gunde Svans bevingade uttryck). Härligt, men vänta lite, Micke. Hold your horses. Tills resultaten kommer. 

Som gammal ledarskapsföreläsare blir jag tveksam. Det gäller ju ytterst att få till ett lag, en lagkänsla. Den infinner sig inte automatiskt för att stjärnor värvats. Senast Brynäs vann guld, 2012, var det yngre spelare, hämtade internt ur juniorleden, som anslog segertonen. 

Entusiastiska, orädda team players. Det uppstod en kemi, en sprakande interaktion, på isen som ledde hela vägen fram till mästerskapet. En fröjd att beskåda för en prövad supporter. 

Runt Peter Andersson vävs stora förhoppningar. En frälsare som kommit till hockeyborgen? Men ledarskap kan inte reduceras till en person, det är en funktion. Alla spelare ansvarar för denna, de är såtillvida medledare. 

Ledarskapets kvaliteter visar sig ute på isen. Sanningens återkommande ögonblick.

Jag har ofta citerat framlidne ledarskapsforskaren Richard Hackman som studerade ledarskapet i symfoniorkestrar och klokt uppmanade: - Lyssna efter hur det låter!

Där gömmer sig, i detta exempel, ledarskapets hemlighet. Bort med det sedvanliga fokuset på karismatiska dirigenter. 

Jag vet, icke minst genom mina kurser i Sport Management, att hockeyspelare i gemen är auktoritärt sinnade. Men minns det vi med sjungande hjärtan kallar Brynäsandan! Enorma framgångar utan en demontränares trollkonster. Laget, kollektivet, nyckeln till seger.

Det är laget som måste fås ihop. Enstaka stjärnor utgör ingen garanti för framgång.

Nå, som vanligt hälsar vi inbitna supporters varandra: - Det bra ut, det kan bli en trevlig säsong!

Det sa vi förra året också. Och året dessförinnan. Aldrig ger vi upp. Eller som Lars Gustafsson skrev: - Vi ger oss inte! Vi börjar om.

Bild: "Frälsaren" Peter Andersson.