Lås in ditt barn i en garderob!

- Du har väl inte långsamt?

Undrade Irma smått oroligt medan hon bredde smörgåsar och kokade choklad till gossen. Hon ville att jag skulle ha det bra och inte längta hem. Långsamt, jag? Åh, nej. Jag har alltid varit en ensamvarg. 

Och hos Irma och Brynolf i den röda brukslängan utmed huvudgatan i Gästrike Hammarby, några mil från Sandviken, lämnades jag i fred med min gränslösa fantasivärld. Precis som jag ville ha det.

Denna idylliska lilla ort - a working class community med forskaren Brian Jacksons begrepp - på sidan om världen invid Ältebosjön med en sulfitfabrik som fortfarande var i full drift och där Brynolf livet ut jobbade kontinuerligt som det hette. Omänskliga arbetstider.

Alla kände alla och man gick gårdsmilan. Tittade in hos varandra utan större åthävor, ingen sa om någon annan att denne var en "främmande". Kaffehurran på. 

Ingen låste ytterdörren. Fanns ingen anledning. Ljusår från dagens förfallna fosterland som plågas av grov kriminalitet. 

Ett Sverige som är borta för alltid. Men det var inte ödesbestämt, ingen naturlig sak att så måste ske. Det gör ont i hjärtat att motvilligt inse det. 

Lars Gustafsson skrev provocerande alla dagisfröknar - förlåt förskollärare - och jag har ofta citerat det: - Vill du att ditt barn skall bli kreativt, lås in det i en garderob.

Undvik dagis, förlåt jag menar förskolan, och andra tvångssocialiserande inrättningar. De slipar av och skär bort allt vad unikt och originellt heter. Direkt skadliga för den växande, ömtåliga själen. 

Konstnärer jag porträtterat i mina böcker utgör levande exempel på detta: Søren Krøyer som de facto gömdes undan som barn på Christianshavn i Köpenhamn. Joseph Beuys som strövade omkring för sig själv i naturen. Båda outstanding som konstnärer. 

Med den största värme minns ensamvargen skimrande barndomsdagar hos Irma och Brynolf, min svågers föräldrar. Jag älskade att vara där hos dem. Behövde jag inspireras vankades Åsa-Nissefilmer i Folkets Hus (bilden). Rejäl påse med smågodis medtagen från kiosken. 

Och hos dem lärde jag mig cykla. Bara en sådan sak.

- Brynolf, du kan släppa pakethållaren nu!

- Det har jag redan gjort.

Hördes han från långt bakom mig.