Hon har själv erfarenhet av detta, som hon också ärligt och personligt berättat om för läsarna. Viktigt att vi vågar tala öppet om psykisk ohälsa, inte låter onödig skam täppa till. Som om det fanns något att skämmas för. Att vi är människor?
Men Bergkvist sitter fast i den förhärskande diagnoskulturen med sin endimensionella förklaringsmodell. Alla dess etiketter: schizofren, bipolär, asperger och så vidare i en lång rad.
Till saken hör att diagnoserna har skiftat över tid. De är således inte skrivna i sten. Och hur skulle de kunna vara det? Människan och hennes själ förefaller vara en evig gåta.
Ända sedan jag i början på 1970-talet läste Ronald Laing (bilden) och andra kritiker av traditionell psykiatri med dess biokemiska grundantagande (mer än ett antagande eller en teori är det inte, saknar bevis) har jag försvarat ett relationistiskt perspektiv på psykisk ohälsa.
Det är inte inuti den enskilde individen vi skall söka orsaker. Utan mellan individer. I familjen, de nära relationerna. Där börjar det, där finns roten till det som gör ont.
Diagnoserna klistrar sig fast på den enskilda individen och leder mestadels fram till mer eller mindre tung medicinering av densamma. Till gagn för den blomstrande läkemedelsindustrin som är en stark intressent i sammanhanget.
Det har till och med funnits de som efter att ha studerat kopplingen hävdat att först kommer psykofarmakan, sedan diagnoserna. Som om de förra sökte de senare. Utan tillgänglig medicin ingen diagnos.
Djupare och långsiktig, därmed betydligt mer kostsam psykodynamisk terapi trängs undan av beteendefokuserande terapier som den populära och mindre resurskrävande kbt.
Man kan ändra beteendet men ändrar därigenom inte det bakomliggande skälet till varför människor beter sig som de gör. Resultatet av beteendefokuserande terapier kan bara bli kortsiktigt. Och övergående.
Laing som framgångsrikt med icke-traditionella metoder, och med ett väldigt tålamod, arbetade med människor som diagnostiserats "schizofrena" hävdade att vi alltid har skäl för att agera som vi gör. Vårt agerande är i det väsentliga meningsfullt.
Men omgivningen riskerar att hänga upp sig på de manifesta, påtagliga uttrycken, att människor beter sig konstigt eller avvikande i de ”normalas” ögon. ”Händigt” som man sa i Sandviken om dem som i något avseende var annorlunda.
Frestande därefter att diagnostisera och medicinera för att korrigera. Eliminera symtom och tro sig kunna konstatera förbättring.
Regeringen kastar pliktskyldigt in pengar på ännu fler utredningar. Jag delar Bergkvists kritiska synpunkt på detta. Vi behöver inte fler utredningar. Den nuvarande regeringen gör inte annat så fort den får ett problem på halsen.
Det mellanmänskliga lidandet fortsätter, utredningar eller icke. Det kors enskilda med diagnos tvingas bära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar