Rebell i anden, småborgare i praktiska livet

Jag är inte fullt lika neurotisk och tvångmässig som den figur Jack Nicholson fullkomligt lysande framställer i Livet från den ljusa sidan. Jag är framförallt inte lika renlighetsfixerad. Men känner igen mig i mycket. Bara att konstatera.

Inför resor lägger jag, precis som huvudpersonen i filmen, upp på bädden de kläder som skall packas ned. I den prydligaste ordning. Aldrig bara rafsa ihop och stuva ned, huller om buller. 

Jag upprättar alltid packlistor, både för kortare och längre resor. Och jag följer dem slaviskt. Bevarar dem i datorn för kommande bruk. Bara att omdatera och eventuellt komplettera. 

Det neurotiska, om man överhuvudtaget skall använda det ordet som om det vore något som inte är det som det ska med mig, tar sig hos mig uttryck i strävan efter en mycket  för att inte säga extrem pedantisk ordning i vardagen. 

Var sak på sin plats. Närmare bestämt samma plats. 

Jag minns hur kolleger på högskolan studsade till inför den extrema ordningen i mitt arbetsrum, särskilt på mitt skrivbord. Strindbergs omsorgsfullt arrangerade skrivbord i Blå Tornet närmast att likna vid mitt.

Det hände att någon slarvpelle satte ifrån sig en kaffekopp fel och därigenom oavsiktligt kom åt och flyttade på någonting. Efter att dessutom ha spillt ut kaffe.

Mötet avlöpte därefter under tillbakahållen spänning och stress. Jag inväntade otåligt ögonblicket när besökaren äntligen skulle lämna mitt rum och jag kunde flytta tillbaka en hög med små block eller vad det nu var som rubbats. Och torka upp de spillda dropparna. 

Det fanns de som kände till detta mitt extrema ordningssinne, därför drog sig för att knacka på min alltid stängda dörr. Bäst inte störa den där mannen! Höra hans suckar, träffas av hans förebrående blick utan att man fattar vad man gjort. Man kunde bli nervös för mindre.

Ärvde jag ordningssinnet från min salig far, ligger det djupt i generna? Han hade ju den mest perfekta ordning på allt. Särskilt i garaget, hans heliga plats som ingen annan tilläts röra sig på. 

Kaos är granne med Gud eller hur det nu hette hos Stagnelius. Om jag iddes skulle jag ägna en tanke åt varför jag behöver denna ordning. Av att studera Ronald Laing har jag lärt mig att vi alltid har ett skäl för att bete oss som vi gör. I en subjektiv mening är vi alltid rationella.

Även om handlandet kan te sig konstigt för betraktaren. Som hos människor som det har klistrats psykiatriska diagnoser på för att därefter medicinera dem. Laing sökte alltid människans subjektiva rationalitet. Meningsfullheten bakom våra beteenden. 

Hans arbete med dem som av den traditionella, biokemiskt inriktade psykiatrin diagnostiserats "schizofrena" var sant medmänskligt och humanitärt. Epokgörande. Ecce homo! Diagnoser bort.

Jag brukar säga (kanske för att rättfärdiga mitt pedanteri): för att skriva oordnat (olydigt och odsiciplinerat) måste man ha ordning omkring sig. Som titanen i sitt torn. Rebell i anden, småborgare i det praktiska livet. 

Nä, nu måste jag bryta skrivandet för att packa. Resa väntar. Upp på sängen med det som skall med! Kontrollera listan! 

Bild: Strindbergs skrivbord i Blå Tornet på Drottninggatan 85 i Stockholm. Som om han nyss lämnat det för att snart återkomma.

Fotnot: I en biografi om Andy Warhol beskrev en gäst hur han inbjöds äta middag hos allkonstnären. Väl där bad Warhol honom följa med ut i köket för att hämta måltiden. Skafferidörren öppnades. I långa perfekt ordnade rader på hyllorna Campbells soppburkar. Det enda som fanns i skafferiet.  Gästen trodde Warhol skämtade. Det gjorde han inte. Tog illa vid sig när gästen skrattade.