I en grav på Österlövsta kyrkogård mina biologiska rötter

Till jordelivet kan man i en mening ankomma för sent. Jag gavs nämligen aldrig möjligheten att träffa mina farföräldrar. Farmor dog redan före femtio års ålder. Tio barn födde hon fram. Nio överlevde. Farfar dog samma vecka jag föddes. När fyrtiotalet sjöng på allra sista versen. 

Jag har med åren blivit allt mindre av sociolog, förr närmast deterministiskt förfäktande den sociala miljöns betydelse. Alltmer genetiker, framhållande biologi och vad som är medfött. 

Vännen Gunnar Adler-Karlsson retade med sina biologiska förklaringsmodeller på sin tid upp den socioekonomiskt fixerade, i dag identitetspolitiskt förvridna ”vänstern” i Sverige. Allt är ju miljö, enligt denna. 

På med social ingenjörskonst så fixar det sig! Staten tar hand om och äger dig. Michel Foucaults begrepp biopolitik rör sig kritiskt inom denna statsnyttans diskurs. 

På Kuba talade statsledningen, mest Che Guevara, om att fostra ”den socialistiska människan”. Som om vi vore tabula rasa. Plantor utan historia, bara att trycka ned i den rätta myllan. Och bevattna med ideologi. 

Jag härmar inte inspirationskällan Gunnar. Långsamt har insikten vuxit fram att vi bär på ett genetiskt arv. Det gör oss intressanta att studera som varelser. Utseende, egenskaper och vem vi, i lyckosamma fall, har att tacka för arvet. Alla arvtagare inte lika lyckligt lottade.

Det borde vara befriande. Vi är som vi är och kan inte ändra på det. Bara att finna sig i den nedärvda ordningen. Det behöver inte därför leda fram till en klassning med politiska och ideologiska förtecken. En uppdelning i Übermenschen och Untermenschen.

Alla lika mycket värda. Men vi är utrustade olika. Några av oss, det kan man bara beklaga, hade otur i given. Inget politiska ingrepp kan ändra på. 

Gunnar skrev en bok utifrån sin tankefigur om hur den socialdemokratiska utbildningspolitiken, idogt förnekande vårt biologiska arv, med sin strävan att utjämna skillnader bara gjort allt värre. Man borde låtit bli. 

Men man fortsätter, nu med tidigare fackbasen Anna Ekström som ansvarig, förblindad minister. Det skall bussas och det skall tvingas och det skall jämkas och det skall bestämmas över huvudet på föräldrarna. Till varje pris. 

Det är frestande i detta sammanhang att röra vid kontroversiella resonemang om ras och intelligens. (Minns den hetsiga debatt boken The Bell Curve av Hernstein och Murray väckte på 90-talet.) Eller om kriminalitetens biologiska grunder. Men det får bli en annan gång. 

Min pappa var kortvuxen, liksom hans mor. Ett enda fotografi har jag studerat på henne, höga kindknotor. Finlemmad, stilig. Därifrån kom pappas genetiska arv. Mer än från fadern. Till synes.

Den senare var, enligt uppgift, lång och reslig - med pondus och auktoritet. Liksom sina bröder, jag träffade en av dem, gruvarbetare i Dannemora. Från den sidan kommer uppenbarligen en stor del av mitt genetiska arv. 

Liksom från morfar Stake, en ovanligt stor och reslig man.

På väg hem från en dagsutflykt till Väddö passerar vi Österlövsta kyrka där mina farföräldrar vilar. Jag har tagit på mig rollen som gravvårdare. Kyrkogården, med utsikt över öppna ängar, måste vara en av de vackraste bland svenska kyrkogårdar. 

Över den lägrar sig  en himmelsk frid. 

Ryssarna försökte hugga sig in i kyrkan. Den solida porten stod emot. Måtte den också stå emot muslimskt färgad kristendomsfientlighet som invaderat vårt land och hugger mot vårt kulturarv. 

Vidare mot Gefle. Vila i frid, farmor och farfar!