onsdag 5 augusti 2020

Tillhör jag verklighetens folk?


















I Jösta Hagelbäcks regi efter en text av P C Jersild. Ernst-Hugo Järegård som skallig fader - osökt tänker jag, må jag genast bli förlåten, Onkel Fester i Familjen Addams - i rullstol i tv-skådespelet Gråtvalsen från 1982. Jag ser föreställningen en eftermiddag i Öppet arkiv. 

Carl Ivar Nilsson spelar sonen med psykiatrisk diagnos som inte tar sina passiviserande, vingklippande tabletter. Han låtsas ta dem, men spottar ut och gömmer i en plåtask.

Båda skådespelarna döda. Järegård med sina inövade, konstnärliga stilgrepp som man lär sig känna igen. Jag har börjat se om tv-serien Skånska mord med honom, där han är riktigt ruskig. Ger mig nog på Riget också med det alltmer aktuella utropet "Danskjävlar!".

Nilsson förknippar jag främst med tv-serien Hem till byn där han spelade trulig make till Christina Stenius. Om jag minns rätt slutade den förres liv mycket olyckligt. 

Han har sammanlagt nog knappast mer än fem korthuggna repliker i Gråtvalsen. Det han säger, det säger sonen med sitt kroppsspråk. Med desperationen och paniken som hela tiden kryper i honom. Leker med tändstickor - och elden. 

Skjuter i sitt rum med luftpistol mot en affisch på ett barn. Ett skjutande en psykoanalytiker skulle tolka djupt symboliskt. 

Bär på väldig, oförlöst vrede - och sorg. Instängd i sig själv. Lämnad till sig själv. Övergiven. Diagnostiserad. Objektgjord och reducerad. Osynliggjord - ropar utan att använda erforderliga ord efter att bli sedd och bekräftad.

Fadern och han växlar inte många ord med varandra. Kärlekslöshet råder - eller total oförmåga att visa kärlek. Fadern talar om sonen, inte med honom. Modern har gått bort. Svarade i telefonen som Jourhavande medmänniska.

Fadern träder in i hennes ställe utan att ha befogenhet göra det. En förtvivlad kvinna ringer om sin svårt sjuka hund som hon inte vet vad hon skall företa sig med. Existentiellt blind varelse söker vägledning hos likasinnad. 

Fadern, vars beteende präglas av tvära kast med inslag av aggressiva utbrott och osympatiska skratt (Ernst-Hugos paradgren), umgås med lösa idéer - drömmer om - att sälja egnahemmet och flytta till Kanarieöarna. Till handikappanpassat boende. 

Idéer han håller tyst om för sin son. Denne anar ugglor i mossen och försöker luska ut sanningen. Men får inte veta någonting. Som om den dagdrömmande fadern tänker smyga i väg. Sjappa.

Hur detta kammarspel slutar skall inte avslöjas här. En dikt av Werner Aspenström, om vår 
oförmåga att meningsfullt kommunicera med varandra, som rullar i eftertexterna kunde gott ha 
utgått. Det blir bara övertydligt, vi förstod ändå vad det hela handlade om. Kanske.

En närmast olidlig historia, huden knottras av olust. Thomas Hellberg bidrar, med satanisk återhållsamhet, i en biroll till detta. Kändes som en dokumentär. Om vilka då? Verklighetens folk? 

Är jag en av dem? 

2 kommentarer:

  1. Intressant! Värdefullt tips om Öppet arkiv. Jag ser sällan film, men jag måste se Skånska mord igen. Jag undrar faktiskt om i man inte kunde se Ernst-Hugos största skådespelarprestation någonsin i Hurvvamorden. Just därför att det ju knappast var en roll som förväntades passa honom. Men helt trovärdigt gestaltade han en 25-åring - massmördaren Hedin. En trög skånepåg till polistölp med psykopatiska drag. En fantastisk skådespelarprestation!

    För övrigt: Verklighetens folk dras inte med själsvåndor. Det är reserverat för finkulturella.

    SvaraRadera
  2. Nu har jag sett om samtliga fem delar av Skånska mord. Rekommenderas! Håller med om EHJ som den mördande polisen. Men tycker skådespelarpresentationerna i Skånska mord överlag är mycket bra. Kuslig atmosfär genomgående, kryper in under huden.

    SvaraRadera